Det hade kommit en beställning på en "matälg" från vår viltuppköpare.
Jag visste redan att det gick en tjur och en kviga vid en avverkningsplats och tänkte att kvigan skulle passa som nyss nämnda matälg.
Morgonen därpå åkte jag upp mot avverkningsplatsen.
Jag rustade mig för smygjakt – tyst klädsel, inga skramlande föremål, vantar och ansiktet täckt med rånarhuva. En bit in på avverkningsplatsen fick jag se en bekant figur – den kraftiga tjuren! Men var fanns kvigan? Kanske hade det uppstått djup och varaktig söndring så att de hade gått skilda vägar.
Mitt i mina funderingar klev kvigan fram ur snåren. Hållet var ca 60 meter, bra skottvinkel och stillastående mål – läge för ett köttsnålt skott. Kulan skulle inte träffa i bogbladet utan bakom och således inte orsaka några köttskador. Skottet gick! Kvigan markerade träff och rusade iväg och försvann bakom ett litet berg.
Det gick stickvägar vinkelrätt mot bilvägen jag stod på. Då jag sprang förbi första stickvägen till nästa kom kvigan och skulle över där. Ve och fasa! Upp med studsaren, korn på nosen – och skott. Tack och lov gick kvigan omkull en bit in i gallringen.
Väl framme hos älgen fick jag en obehaglig överraskning. Kvigan var en tjur! En liten en med knapphorn. Jag som varit så säker på att jag skjutit mot ett hondjur. Triangeln hade synts tydligt när hon rusat iväg framför mig.
Faktum var i stället att jag hade skjutit mot två älgar!
Medan jag stod och passade den döda tjuren kom Frestaren med tankar som: Det var nog inget hondjur du sköt mot, utan just den tjur som ligger här! Dessbättre kunde inte Frestaren övertyga mig. Jag hade visst skjutit mot två älgar!
Att jag träffat kvigan var jag helt säker på. Hade jag kanske bukskjutit och träffat för långt bakpå djuret i min köttsnålhet?
Det började hällregna och det blev bråttom med eftersöket. Jag åkte hem efter Gorma, en mycket spårskicklig gråhundstik. Min hustru kom ut till hundgården. Som den erfarna jägarhustru hon är, ställde hon inga irriterade frågor, hon förstod ändå vad som stod på spel. "Jaså, du behöver hjälp av Gorma", var hennes enda kommentar till hundbytet.
Skottplatsundersökningen gav klent utbyte. Det mesta hade regnat bort utom lite blod på en tallgren. Jag kände ingen lukt av buk och det var svårt att se om blodet kom från lungan eftersom det var så utspätt av regnet. Nu hade jag bara att lita på Gorma. Hon drog iväg, tyvärr i riktning mor tjuren. Jag blev orolig, hur skulle det sluta?
Men Gorma gick på, jag hade inget annat val just då. Plötsligt såg det ut som om Gorma travade rakt mot tjuren. Men en bit i från den vek hon nästan rakt åt sidan och fortsatte att spåra rakt ut i en mosse. Jag kunde se spår i mossen av hårt ansatta klövar. Efter ytterligare 150 meter spårning kom vi fram till en död älg – kvigan!
Lättnaden man känner i ett sådant ögonblick är nästan obeskrivlig. Nu hade vi två matälgar, ingen skada var skedd och vi hade en rymlig tilldelning.
Skottet på kvigan satt i bakre delen av lungan. Något högt upp. Där fanns förklaringen till den långa flyktvägen, ca 150 meter. Men en tröst i bedrövelsen var att inte ett enda kilo hade gått till spillo.
En spårhund som håller spåret den blir satt på är ovärderlig i besvärliga situationer som den jag hamnade i. Gorma hade i värsta fall kunnat lämna spåret och gå till tjuren och ingen hade egentligen kunnat klandra henne. Men nu fick hon istället beröm i stor mängd. Tack Gorma!
Text: Ingvar Persson.