Det var den 28 oktober som Lio gick ut vid tretiden. Sedan kom han aldrig tillbaka mer.
– Jag gick ut och ropade och letade, men ingen Lio, säger Gudrun Eriksson.
Dagen efter ringde hon polisen. Hon har satt in sju annonser i tidningen, skrivit insändare, satt upp lappar och fått hjälp av grannar att ta kontakt med kattgrupper på nätet.
– Han är spårlöst borta. Det sitter fortfarande en lapp på garaget, den är rätt medfaren nu. Men jag tar nog ner den snart. Varje gång jag ser den påminns jag.
Första katten Mio var mycket tillgiven, men också smart. Han kunde öppna dörrar, var pratsam och gick i koppel.
– När min man gick bort för fem år sedan var Mio en stor tröst. När Mio själv dog var jag säker på att han var min sista katt. Han blev 20 år, jag var 78, och man kan ju bara räkna framåt. Men sorgen och saknaden tog sig fysiska uttryck. Jag fick hjärtklappning och kände tryck över bröstet, sökte läkarhjälp för hjärtfel. Men så sa min dotter att "skaffa du en ny katt, vi tar hand om den om du reser eller inte kan ta hand om den längre". Och då köpte jag Lio och alla symptom försvann. Jag sa till läkaren att de borde skriva ut kattungar på recept, säger Gudrun.
Lio var lite mer försiktig, men minst lika tillgiven, och kunde apportera. Han klättrade aldrig i träd och kom när Gudrun ropade. Han fick gå ute, men inte på natten.
– Eftersom han var försiktig av sig undrar jag om han blivit bortskrämd av någon annan katt. Han blev jagad ända till kattluckan några gånger.
När han försvann blev det än en gång en stor sorg och saknad.
– En katt kan betyda så mycket när man är ensamstående och äldre. Det skulle vara så underbart att få honom tillbaka, eller bara få veta någonting om vad som hänt. Jag har gjort allt som stod i min makt, men vet ingenting, har inte minsta ledtråd.
Efter ett tag kom de fysiska symptomen av sorg och saknad tillbaka.
– Då tänkte jag att jag skaffar en ny katt. Om Lio skulle komma hem kan jag ha två.
Mio och Lio var båda två av rasen Burma, en relativt liten ras i Sverige med runt 200 ungar per år. Att få tag i en kattunge skulle inte vara helt lätt.
– Men uppfödaren sa att hon precis fått en kull, och att hon också hade två ungar över från en annan kull, som var fem månader gamla. Jag tänkte att de där femånadersungarna var för gamla, att det inte skulle gå att prägla dem. Men oj så fel jag hade.
När hon besökte uppfödaren var Leo den som kom fram till henne och la sig i knät. Och under besöket, på bara fem minuter, lärde han sig att apportera, precis som Lio.
– Hjärtat smälte direkt. Och när jag tog med honom hem sov han hos mig i sängen direkt den första natten, och så har det fortsatt.
Leo, som nu är 9 månader, är full av liv. Gudrun beskriver honom som mer lik Mio än Lio. Under besöket hos Gudrun hoppar han direkt upp i knät och kräver att bli klappad, är nyfiken på kamera och pennan jag antecknar med. Han följer Gudrun var hon än går i huset, jamar och pratar.
– När jag hämtade hem Lio sa jag för mig själv, att nu är jag aldrig ensam mer. Med Leo säger jag inte så. Jag säger nu är jag inte ensam, men inte aldrig mer, säger Gudrun och stryker Leo, som hon plockat upp från hans lekar på golvet, över huvudet. Han lägger sig tillrätta i hennes knä, där han hör hemma.