‒70? Det känns konstigt, men jag är väldigt tacksam över att fylla 70 år. 2011, när jag fick bröstcancer, tänkte jag att jag får säkert inte uppleva min 70-årsdag. Nu är jag bara glad för varje år jag får. Jag känner en enorm livsglädje och tacksamhet för att jag fick en chans till och att jag lever i en tid med bra sjukvård, fylld med kärlek och omtanke.

Det spelar ingen roll att det är 70-årsdagen. Lena jobbar fortfarande mer än heltid.

‒Folk säger att jag måste lugna ned mig, och jag har stundtals jobbiga biverkningar av medicinen jag äter, men jag kör på. Känner inte efter så mycket. Att lugna ned sig är ett bra sätt att bli äldre snabbare. Det är vad jag tror.

Hon är glad över att fortfarande vara en del i samhället, få träffa många unga människor och kunna dra sitt strå till stacken. Och så är det en ekonomisk fråga.

‒Jag som alltid varit egenföretagare inom kulturen har så låg pension trots att jag jobbat hela livet. Och Gösta är ju i samma bransch. Det är bara att kämpa på, som alla kulturarbetare.

Livsglädjen och energin har alltid funnits där, alltsedan uppväxten i Stockholms södra förorter och tonårstiden på Lidingö. Likaså skapandekraften, som hon fick med bröstmjölken. Mamman sysslade med heminredning och konst, pappan målade.

Till en början var det ändå tänkt att Lenas stora matlagningsintresse skulle bana väg i yrkeslivet, och hon gick en fin hushållsskola efter grundskolan, med tanken att jobba som skolkökslärarinna eller liknande. Men så började hon gå även på målarskolor.

‒All min energi gjorde att jag plockade ut ämnena jag brann för i skolan och så gick jag på kvällsskolor och läste annat jag ville lära mig. Jag pluggade morgon, dag och kväll. Jag är fortfarande sån, får jag inte utlopp för energin blir jag orolig, har alltid arbete med mig i väskan. Det är dagböcker att skriva i och stickningar eller andra handarbeten.

Så även när hon fortsatte till Handarbetets vänner, Capellagården och så Konstfack 1967-1973.

Vid 26 års ålder bestämde hon sig för att det fick räcka med studier. Det fanns inte mycket kvar att lära sig, och hon längtade efter barn. Hon började jobba – förstås med allt möjligt; bland annat på vävstuga och med undervisning. Egen ateljé hade Lena redan innan hon fyllt 20.

Det var på en Konstfackfest efter studietiden Lena mötte sitt livs stora kärlek.

‒Jag blev så väldigt förtjust i Gösta direkt. Och plötsligt stod vi där. Klockan var tre på natten, och Cornelis Vreeswijk, som jag brukade lifta med hem, hade åkt. Mitt första tåg skulle inte gå förrän om närmare tre timmar. Jag tänkte att det var ju ett lysande tillfälle att gå hem till Gösta och dricka te. Och vad säger han då?

Gösta Linderholm, som hållit sig i bakgrunden under intervjun, fnissar lite när han kommer fram och fyller i.

‒Nej, det går inte, jag ska gå hem till min mamma. Sa jag. Det var nämligen så att mitt förhållande med Amelia Adamo just tagit slut, och mamma hade fångat upp mig för att få mig på fötter igen.

‒Och jag blev ju så förälskad i Lena direkt. Det var som att vi träffats i många tidigare liv. Rätt snart blev jag ju tvungen att leta upp henne.

Hon minns det första telefonsamtalet.

‒Jag skulle ut och kappsegla med pappa, som tvunget skulle ha en enorm telefon med sig, som tyngde ned och tog plats. Och så plötsligt mitt ute på havet ringer eländet. Pappa blev lycklig, och det blev jag också när jag hörde vem det var. Men jag som häftig Stockholmstjej trodde ju inte det var sant när han sa: "Lyssna på radion! Jag är i Årjäng och ska sjunga i direktsändning tillsammans med Thore Skogman." Skulle jag? Som gillade Rolling Stones? Men pappa och jag satte väl på radion då.

Och sedan dess har de hängt ihop. Trots olikheter.

‒Jag var hälsokostare, odlade mina egna grönsaker och höll på. Gösta åt gärna varmkorv med ketchup. Men det har gått bra ändå, skrattar Lena och ser ömt på sin make.

‒Det har gått otroligt bra ändå. Vi kompletterar varandra.

Familjen har bott på flera håll, och makarna fann sig plötsligt vara Strängnäsbor sedan de för några år sedan förälskade sig i ett hus.

‒Vi är nomader, jag och Gösta. Vi är hemma där vi hänger vår hatt. Men det är en otrolig lycka varje dag vi vaknar i det här huset. Vi längtar alltid hit, till de vackra rummen, till utsikten. Jag är inte längre lika ivrig att åka hemifrån.

Även vänner betyder väldigt mycket för Lena Linderholm.

‒Jag har alltid haft behov av goda vänner, att ringa till, promenera och resa med. Tyvärr vet man inte alltid om folk bara vill umgås med oss för att vi är kända. Men jag har ett antal riktigt fina vänner jag känner mig trygg med, och som jag vet finns där när jag behöver dem.