Intervjun görs några dagar inför den stora bemärkelsedagen.
– Jag får se till att ta det försiktigt, så jag verkligen når i mål. Det skulle vara snopet att hinna dö innan lördag, skojar han.
Han har fortfarande spår av småländskan, Gösta Lindqvist, trots att det är många år sedan han lämnade barndomsstaden Nybro.
Tretton år gammal började han arbeta i trädgården på glasbruket där.
– Sex år i skola, sedan var man klar. På den tiden förekom agan både i skolan och på arbetsplatsen. Det var ett hårt liv, man fick en örfil om man gjorde fel. Men i skolan hittade vi alltid på något ändå. Och en gång överlistade jag fröken och la en kartbok i byxan. Då kändes inte rottingen, säger han och skrattar till åt minnet.
Men tjugotalet tog slut och depressionen närmade sig. Då skedde två saker som kom att påverka hans liv. Det ena var när statarna på glasbruket han arbetade på ville organisera sig fackligt – och som svar blev vräkta. Mitt i vintern. Det andra var skotten i Ådalen, då demonstrerande arbetare sköts av militär. Fem personer dog.
– Det som hände ute i världen fastnar kvar hos mig. Jag har varit uppe i kyrkan där de begravdes, och det har spelat stor roll i mitt liv. Det var därför jag blev aktiv inom politiken sedan, satt i bland annat stadsfullmäktige och skolstyrelsen för Socialdemokraterna.
Sedan slog glasbruket igen, och jobb fanns det inga.
– Det var nej, nej, nej, överallt. Jag tänker på det ibland, när man läser om hur det är i dag med arbetslöshet, för de unga. Det är värre för unga att gå jobblösa, vi äldre klarar oss alltid, men det är värst när man är ung.
1938 fick han anställning vid Kristineholms herrgård, i trädgården. Där jobbade även husan Märta.
– En av mina uppgifter var att lägga in i pannan på kvällen. Märtas syster Margit jobbade också i huset, så såg hon att jag var där och då skickade hon ner Märta lagom till jag skulle gå, så kom vi att ha följe hem. Så vi kom ihop tack vare henne.
I åtta år har han varit ensam efter Märta. De var gifta i över 60 år. På Mariebergsgården har han bott i ungefär ett år. Fram tills dess bodde han i huset i Hagalund som han och Märta byggde åt sig 1958. Vid det laget hade han lämnat trädgårdsarbetet för ett industrijobb på Exportlist, men trädgårdsintresset fanns kvar.
– Det var svårt att flytta därifrån, man lägger ner hjärtat i det, men jag kunde inte bo kvar. Det var trädgård och källare och vind, och hus måste skötas. Men alla som byggde upp det har försvunnit därifrån nu. Det är bra här också, och jag försöker göra mitt bästa att inte vara grinig. Är man inte helt frisk blir man lätt grinig, men jag har sagt till flickorna som jobbar här att de får förlåta mig i så fall.
Måendet går lite upp och ner, berättar han.
– Ibland känns det som man är slut, men sedan piggar jag på mig igen. Jag har ingen sjukdom, men olika småkrämpor.
Han tycker om att läsa böcker och att sitta ute i solen för att fördriva tiden.
– Jag har en altan här på ena sidan som ger sol på förmiddagen och en annan med sol på eftermiddagen.
Att han nått en sådan aktningsvärd ålder tror han beror på att han alltid hållit i gång.
– Jag har inte varit idrottsutövare, men alltid gått och sprungit och cyklat, säger han och blir tyst och fundersam en stund, innan han fortsätter:
– Jag tänker med glädje på mitt liv här på jorden, det har gått relativt bra. Men människor ska inte ha det alltför bra, man måste ha motgångar med. Och jag har tagit mig igenom dem, säger Gösta