Det är lätt att beskriva Anders Tegner som en mångfasetterad man – speciallärare, skribent, narr och inbiten musikentusiast. På onsdag uppnår han 65-strecket – en ålder som han bemöter med ro, om än med en viss dos av skepsis.
– Det är ju bara en siffra, som alla säger. Men jag tyckte 64 lät mycket, säger han och skrattar.
Huvuddelen av yrkeslivet har Anders vigt åt att vara lärare. Det började med vikariat i Stockholm under 70-talet, bland annat i förorterna – något som blev tongivande på flera sätt.
– Jag kom i kontakt med rätt mycket misär och det väckte ett engagemang. Jag är utbildad speciallärare och har alltid jobbat med dem som har det svårt. Eftersom jag gillar ord så mycket har jag haft lätt att få människor att hitta glädjen i språket, säger Anders.
Efter flera år som lärare i Stockholm, via en tvåårsvistelse på ett kollektiv i Dalarna, hamnade Anders i Nyköping i 1977. Till slut fick han anställning på Långbergsskolan där han arbetade i 25 år, innan han blev headhuntad av Lernia. Där utbildar han nu nyanlända i svenska språket.
– Det är kompletterande undervisning till SFI (Svenska för invandrare), så vi håller mycket konversationer här, säger Anders.
Bortsett från läraryrket är det många som är bekanta med Anders genom hans ordvrängande krönikor i tidningen Succé. En och annan kulturtext blir det också mellan varven. Det är en verksamhet som Anders varit involverad i sedan 2003, i dag på frilansbasis.
– Leif "Dala" Dahlström, som startade Succé, frågade mig om jag ville hoppa på som säljare. Vi var kompisar och jag hade tagit tjänstledigt från skolan, så det passade bra, säger Anders.
Säljandet övergick till skribentjobb, och en tid senare började Anders karaktäristiska krönikor dyka upp i tidningen, även kallade "succiser".
När Anders inte undervisar eller skriver händer det att han iklär sig rollen som gycklare – ett resultat av att bo granne med nöjeskonsulenten Lasse Lindberg. Det började med jubileumsåret för Nyköpings Gästabud 1987.
– I början höll jag på med tricks och sådär, men det gick inte så bra. Så jag blev en verbal narr i stället, och det har jag varit i 30 år nu, säger han.
Sist men inte minst – musikintresset. Det går inte att utelämna när man talar om Anders. I 60-talets Stockholm prickade han in konserter med band som Rolling Stones, Beatles och The Doors. Sedan har det fortsatt. Här finns dock en del känsliga punkter. På frågan om han såg Bob Dylan på den legendariska spelningen i Konserthuset 1966 så vrider han lite besvärat på sig.
– Där trampade du på en öm tå. Jag har aldrig sett Dylan, säger han.