Bengt vet exakt hur många matcher han har dömt.
– Efter varje match har jag skrivit ner resultat och lite anteckningar. Totalt är det 1 093 bandymatcher och 1 265 fotbollsmatcher, upp till allsvensk nivå.
Bengt är född i Nyköping, men flyttade till Oxelösund som 3-åring efter att fadern köpte en speceriaffär i staden. Han räknar sig som uppfödd i Oxelösund, och sportintresset fanns alltid där.
– Det bodde mycket ungar på gatan, och det var alltid vilda lekar och tävlingar i att springa eller cykla runt kvarteret eller hoppa längd- och stavhopp på gården.
Länge låg fokus på friidrott, men efter värnplikten riktade han in sig på fotbolls och bandy som målvakt för Oxelösunds sportklubb. Domare blev han först några år senare på inrådan av chefen.
– Jag började på Gränges OJ 1959, det som senare blev SSAB, på ekonomiavdelningen, och jobbade senare på personalavdelningen. Genom Grängesbergs stiftelse för anställda hade personalen möjlighet till aktieinnehav, och varje gång det var lön så stod det på lönespecifikationen om aktien sjunkit. Då brukade det komma en man till lönekontoret, arg som ett bi, och alla andra sprang därifrån, och det föll på min lott att lugna honom. Chefen tyckte jag var så bra på att ta arga människor att han sa att jag borde bli domare.
Så blev det. När Bengt berättar om hur det är att vara domare beskriver han det som att tiden saktade ner under matcher.
– Det gick i slow motion. Det måste vara någon form av extrem koncentration.
Inom bandyn har han aldrig blivit oroad, de matcherna har gått lugnare till. Men vid några fotbollsmatcher har han känt sig hotad.
– Bland annat var det en match mellan Hammarby och IFK Göteborg. Det började med att matchen försenades för att folk inte hunnit in på stadion, men folk trodde vi höll på det av andra skäl och skanderade "domarjävlar". Senare kastade de glasflaskor mot mig, då kopplades kravallpolisen in.
Men tillmälen har runnit av honom, och allra oftast har stämningen varit god.
Förutom sin domargärning, som han fick Södermanlands Fotbollsförbunds högsta utmärkelse "Frikortet" för, har han också prisats för sina insatser inom Korpen.
– Det jag är mest stolt över är "Carl Albert-plaketten", som jag fick ta emot i Blå hallen, som Nobelpristagarna, det var riktigt stort.