Caj Hjelm har många fina fotbollsminnen, men ett tänker han på med extra värme.
– När jag följde med landslaget till USA under VM -94 som observatör. Jag var i fint sällskap, reste med Lars Lagerbäck och Tommy Söderberg – båda blev förbundskapten senare.
Som observatör spanar man på de andra lagen, kollar in deras taktik.
– Sedan var jag på plats under svenska matcherna såklart. Det är något jag aldrig glömmer. Men att det var så stort, att folk badat i fontäner och att i princip hela Sverige följt landslaget, det förstod vi först när vi kom hem. Det gällde nog för spelarna också.
Som äldst av fyra bröder var det kanske naturligt att Caj antog rollen som tränare.
– Vi bodde i husen på Ringvägen, och området kallades Barnriket för det var så mycket barnfamiljer. Vi sprang jämt runt där och spelade boll. Som 16-åring började jag träna brödernas pojklag, jag övade mig väl på dem, säger Caj.
Intresset för idrott, och fotboll i synnerhet, går som en röd tråd genom Cajs liv.
– Jag tillhörde Nyköpings AIK när vi började diskutera om vi inte skulle starta en ny klubb. Så småningom blev det Nyköpings BIS.
Det var 1966. Klubben firar alltså 50-årsjubileum i år.
– Under klubbens första år kom de stora framgångarna inom hockey, vi vann division två och kvalade till Elitserien. Men hockeyn fick med tiden ge vika för fotbollen.
Via Svenska fotbollförbundet utbildade han sig till tränare. Totalt har han varit tränare för Bissarna under tre perioder. Han har också tränat pojk- och juniorlandslag.
– Jag har rest med på 108 landskamper, och under de åren har flera kända namn passerat, som Fredrik Ljungberg och Jesper Blomqvist. Då var Blomqvist en blyg tonåring från Tavelsjö. Senare spelade han i Manchester United.
Numera är han med i Bissarnas veteranlag, som i maj åker till Rostock för en turnering.
– Jag jobbade också med andra lokala lag som Runtuna, Harg och Oxelösund och har många trevliga minnen därifrån.
Vilket har du gillat mest – det lokala eller att jobba på elitnivå?
– Både och. Det är så givande att jobba med ungdomar och bidra och se dem växa, men klart det är roligt att jobba med eliten också.
Som idrottslärare har han jobbat på Oppebyskolan och på Tessin.
– Där var jag med och startade det lokala idrottsgymnasiet, och det är något jag hoppas kommer fortleva.
Ett annat arv han är stolt att lämna efter sig är idrottsintresset, som gått vidare till hans barn och barnbarn.
– Idrott är, när det görs rätt, fostrande på ett bra sätt. Man lär sig gemenskap, att hantera både glädje och sorg och utslagning, att sköta sin hälsa. Det är något man har glädje av hela livet.