John Wall pratar mjukt och lugnt. Eftertänksamt. Är långt ifrån de klyschor som brukar tas till när man pratar om sport, och kanske fotboll i synnerhet.
– Språket är ett starkt verktyg, och det ska inte vara givet vad jag svarar. Haglande klyschor försätter också mottagaren i autopilot.
John Wall är uppvuxen i Gävle. Spelade både fotboll och hockey under pojkåren, men valde sedan hockeyn. När det var dags för lumpen avslutade han även hockeyspelandet. Det var för övrigt i lumpen som idén att bli tränare föddes.
– Jag har gått universitetsvägen till tränaryrket, var ingen större spelare själv. I lumpen var jag lite tjurig mot dem som var ledare och kände att jag skulle göra det bättre själv. Att se människor infria sin potential, bortom det de kan se själva, det är stort.
Första tränarjobbet var i Sandviken.
– Nu i efterhand är jag glad åt det, jag fick värdefulla erfarenheter. Men det var svårt att bli A-lagstränare i den klubb jag själv växte upp i och hade varit ungdomslagsledare i. Efter några år avgick jag. The writing was on the wall som man säger, och det är bättre att ta det beslutet själv.
Efter det rekryterades John till AIK. På frågan om han trivdes, svarar John att det var "trivsamt", men:
– Det var som romerska senaten ungefär, med kraft och spel och ambition och äregirighet.
Fanns det en Brutus?
– En Brutus och en Octavius och ett gäng lakejer. Det är Sveriges största klubb, med en position och en makt, som drar till sig sådana saker. Det är min personliga upplevelse. Men om min grundskola var Sandviken, var AIK mitt universitet, där jag blev vuxen.
Från AIK rekryterades han till Nyköping. Efter att Melke Alan fick gå från klubben under mer eller mindre turbulenta former, blev han ensam huvudtränare.
– Jag vill inte kommentera de händelserna så mycket, men gruppen hanterade det på ett bra sätt.
Med till Nyköping flyttade sambon Helena, som John träffade en kväll på krogen i Gävle. De har hållit ihop i 10 år, och för 10 månader sedan fick de sonen Vincent.
– Han håller på att lära sig att resa sig. Han tar tag i saker och ställer sig, känner igen ord, babblar. Men än har han inte sagt vare sig mamma eller pappa.
Att flytta till Nyköping, en mindre stad de inte tidigare haft någon koppling till, var lite svårt.
– Fast det hade varit samma sak att flytta tillbaka till Gävle, man hade fått börja om där med, alla vänner har rört på sig. Mitt val av yrkesroll medför konsekvenser, ett nomadliv är ett av dem. Jag hoppas att om fem år så utgår jag härifrån, men är mer rörlig. Jag vill att livet ska bli en resa.
Han vill uppleva olika kulturer, kanske bo utomlands någon gång. Har en dröm om att någon gång träna ett lag på Champions league-nivå, eller kanske ett amerikanskt lag, där fotbollen just nu är expansiv.
– Men i nuläget har jag ett mål – Bissarna ska upp i superettan. Allt annat är sekundärt. Och då pratar jag inte bara om Bissarna som i A-laget, utan om hela organisationen.