Det märks att Anna Martinsson är en social person. På frågan om hur hon ska fira sin födelsedag får hon fullt sjå med att räkna upp uppvaktningen av sina nära och kära.
– Hur jag ska fira 50-årsdagen? Ja, några dagar innan är det fika med dansgruppen, sedan firande med betagruppen i kyrkan, på morgonen blir jag grattad, sen har mamma gjort en överraskning, jag vet inte ett dugg om vad hon har hittat på och på kvällen blir det middag med arbetskamraterna och dagen efter skulle jag hitta på något med föräldrarna igen...
Men en person saknas tydligt. Det är sambon Janne, som gick bort för snart två år sedan. Anna berättade då i en intervju i Södermanlands Nyheter om den stora sorgen. Och vid varje stor bemärkelsedag märks det extra tydligt att någon fattas.
– Nu fyller jag 50, och det fick han aldrig göra. Varje födelsedag från och med nu blir jag äldre än honom. Det är svårt att förlika sig med, säger hon.
De möttes i Södertälje, dit Anna flyttat efter gymnasiet för att jobba.
– Jag hade varit och köpt en pizza, och så ropade han till mig från sin balkong och undrade om jag skulle ha romantisk middag. Jag tyckte han var knäpp, men han sa att en pizza kunde ju vara romantisk, och det kanske den kan vara. Sedan började vi ses och det ena ledde till det andra, som det heter.
Hennes första barndomsår bodde familjen i Strängnäs, innan hennes pappa fick jobb i Nyköping och flyttlasset gick. Sedan bodde hon alltså i Nyköping tills hon tagit studenten.
– Jag gick tvåårig verkstadsteknisk linje, och var väl inte jätteintresserad av att svetsa och svarva och borra, men jag var lite skoltrött. Det var roligare att träffa vänner.
Senare fick Anna gå från sitt jobb inom industrin. Då beslöt hon att byta maskiner mot människor och utbildade sig till undersköterska.
– Janne var noga att alltid se på nyheterna, och då hörde jag att de pratade om att det behövdes undersköterskor, och tänkte att det låter ju inte dumt.
Paret flyttade från Södertälje och hamnade slutligen i Nyköping efter några år i Vrena och Buskhyttan.
– Hade Janne fått bestämma hade vi nog bott mitt i ödemarken. Men jag är jättesocial, så det hade inte funkat.
När Janne sedan insjuknade och det stod klart att han inte skulle klara sig, var vänner och släkt oroliga för hur Anna skulle klara ensamheten.
– Men samtidigt som jag är jättesocial så har jag sedan han gick bort kunnat vara förnöjd med att vara ensam, att ha de där stunderna själv. Lite eftertanke.