"Om du har ett äpple vill du dela det med mig, i en äppelmelodi?

Eller vill du ha ditt goda äpple för dig själv och inte få någon melodi?

Dela med sig eller snåla, en vanlig fråga får man tåla."

Artikelbild

| Lollo var med och arrangerade Vilstafesten i Eskilstuna 1972 och skrev om film och musik i Eskilstuna-Kuriren.

Generationer av barn har sjungit raderna som Lollo Asplund skrev och gav ut på skiva 1983.

Tio år tidigare hade Lollo tv-debuterat i Oppopoppa, med den egna låten "Här står jag som en annan docka". Framträdandet och intervjun, där Clabbe af Geijerstam frågar ut en ung och nervös Lollo, finns bevarade i en fantastisk video som går att hitta på Youtube.

Lollo – eller Lars Olof som det stod i passet – växte upp i Eskilstuna. Det var där som intresset för musik grundlades. Och för sport.

– I vårt gäng på 1960-talet fanns det en självklar koppling mellan sport och populärkultur. Vi var lika intresserade av Beatles som av Guif, vi var nördar på båda områdena, minns Lollos ungdomskompis Kenneth Åhlin.

Artikelbild

| Som Kapten Svarte Bill roade Lollo Asplund många barn.

Lollo var tidigt inställd på att bli musiker.

– Han spelade cello i musikskolan och var riktigt duktig på det. Sedan blev det ju gitarr; där var han självlärd, berättar Kenneth.

Artikelbild

Lollo och Kenneth arrangerade Vilstafesten i Eskilstuna 1972, en proggtillställning inspirerad av Gärdetfesten i Stockholm. De skrev om film och musik i Eskilstuna-Kuriren, Lollos första insatser inom det som många år senare skulle bli hans yrke: journalistens.

Lollo flyttade till Linköping, utbildade sig till lärare och arbetade som sådan i Mantorp innan musiken helt tog överhanden. I 20 år livnärde han sig som musiker. Det blev radioprogram, en hel del barnföreställningar men också många konserter för vuxna.

Stefan Axelsson arbetade ihop med Lollo Asplund i 20 år, på turnéer och med författaraftnar i gamla Linköping.

– Många som inte kände Lollo tyckte nog att han var lite stöddig, men det var han ju inte. Det var hans sätt att skämta, en jargong han hade. Vi hade väldigt roligt på våra turnéer. Vi tävlade alltid i saker som vi var dåliga på – bowling, löpning, minigolf. Vi var båda riktiga vinnarskallar, berättar Stefan.

Lollos egen musiksmak var bredare än vad många kände till.

– I botten fanns förstås den amerikanska och engelska popen och rocken. Men han lyssnade mycket på klassisk musik och hade koll på den svenska vistraditionen. Han tyckte att det var så roligt med alla kvinnliga singer-songwriters som kom fram under tidigt 2000-tal: Anna Ternheim, Ane Brun, Annika Norlin för att nämna några, berättar Lollos fru Rosmari.

Sönerna Love, Axel och Hannes vittnar om hur pappa Lollo vidareförmedlade kärleken till musiken.

– Varje sommar satte han ihop ett blandband, där alla i familjen fick välja fem låtar som skulle ingå. Utöver dessa lade han in låtar med artister som han tyckte ingick i den musikaliska allmänbildningen – Cornelis Vreeswijk, Povel Ramel, Monica Zetterlund och liknande. Det var alltid ett stort ögonblick när det var dags för första lyssningen, oftast när vi rullade ut på E4:an på väg till sommarens semesterdestination, berättar de.

Lolla Asplunds karriär som journalist på Corren började med att han i ett brev skällde ut den dåvarande chefredaktören Bertil Torekull. Lollo tyckte att nöjesbevakningen var för dålig. Det hela slutade med att Torekull bad Lollo att börja skriva själv och efter några år som frilans och recensent blev han anställd som nöjesredaktör.

Tillsammans med kulturchef Åsa Christoffersson fick han i uppdrag att förnya nöjes- och kulturjournalistiken.

– Vår gemensamma ambition var att göra finkulturen populär och att ta populärkulturen på allvar. Lollo var helt fantastisk, han var så kunnig och hade sådan aptit, energi och engagemang, minns Åsa.

Lollo Asplund ställde stora krav på sig själv och på sin omgivning.

– Han kunde vara rätt jobbig – och det var bara bra. Vi var båda så noga med kvaliteten, vi hade en samsyn runt det. Lollo gav sig aldrig, säger Åsa.

Lollo Asplund tog över Åsas jobb som kulturchef, men bytte sedan inriktning i livet ännu en gång. Han blev samhällsreporter, intervjuade partiledare och skrev näringslivsartiklar.

– Jag beundrar Lollo för att han klarade av så många olika yrken och roller. Han förde också in mycket musik, skämt och practical jokes på vår arbetsplats. Han spelade och sjöng på kafferaster, avtackningar och fester. Det sjöng om redaktionen när Lollo var här, säger Åsa Christoffersson.

Lollo Asplund blev 69 år.