Helene Edling, 1941– 2025, växte upp på Valla gård, som hon sedermera blev ägare till. Efter studenten blev det studier i Uppsala, en fil.mag. med latin, grekiska, franska och några ämnen till. Helene arbetade som lärare några år i Uppsala men dragningen tillbaka till landet var stark. Hon inventerade beståndet av agronomer på Ultuna och hittade Peter, som ville bli bonde. Kärlek uppstod, de gifte sig och tog över Helenes fädernegård i början av 1970-talet. Sönerna Per och Anders föddes. Helene blev en kärleksfull och omhändertagande farmor till sina fem barnbarnsflickor.
Helene var en hängiven bonde. Hon födde upp nötkreatur och får, hon satt på harven och slåttermaskinen. Hon tvekade inte att gå in i komagen och vända på kalven som låg fel. Hon skulle naturligtvis ha blivit veterinär, men vid ungdomens yrkesval var intresset för humaniora övervägande. Det var dock till stor personlig glädje. Helene var en bokslukare, flera böcker i veckan. Hennes läsintresse var också till glädje i vår cirkel, Lustläsarna. Ofta gav hon ett nytt perspektiv på det lästa som berikade diskussionerna.
Helene vävde och många vackra tyger blev sydda till västar fodrade med skinn från gårdens får. Hon producerade också handsydda vantar och tofflor i färgat fårskinn. Helene blev ordförande i och utvecklade en hantverksgrupp i Nyköping med omland.
Helene var en matlagerska av rang. På familjejakter, efter höstens ölbrygd och på sommarens släpärtskalas bjöds det på mat, lagad med kärlek. Det flortunna knäckebrödet försvann alltid i ett nafs.
Helene och jag träffades för fyrtiofem år sedan som grannar och blev snart goda vänner. Hon var för mig också en klippa att luta mig emot, när livet ibland blev tungt. Jag kunde alltid slinka in på en kopp te, hon hade alltid tid för samtal. Hon var rättfram, ibland lite sträv, men hade ett hjärta av guld. Hon var klok och vis och hon delade med sig. Nu är det tomt. Saknaden är stor.