Ridturen startade Monika Lundborg, tillsammans med en kamrat, en frostnupen marsmorgon från stallet vid Sorlebäck i Jönåker med lånade hästar. Det fanns många valmöjligheter för en ridtur på gränsen mot Kolmårdsskogen, med många små stigar och rättöversvägar, som den mellan Kvarsebo och Lundaskogsvägarna. Rättöversvägen går här förbi gården Starrflo där en liten utförsbacke avslutas med en kurva. Här kom hästarna i sken och Monika faller av hästen. Nedslaget blev hårt på den tjälade vägen.
"Jag förstod att det var något allvarligt, för benen lydde mej inte när jag försökte dra ner dem från en rishög där jag hamnat. Min kamrat hämtade hjälp för att snabbtkomma till sjukhus", minns Monika.
På Nyköpings lasarett gjordes bedömningen att Karolinska Sjukhuset i Solna hade den bästa kunskapen om Monikas skada, då ryggmärgen var av och benen blev förlamade. Ett halvår blev vistelsen på Karolinska där Monika fick tillbringa den första delen av tiden i en gipsvagga.
"Under hela tiden hade jag kontakt med familjen och mina skolkamrater genom brev och besök. En önskan när jag äntligen fick komma hem var att få åka med Lena Holke och hennes häst Prosit, ett russ. Med en kärra som modifierats efter mina behov, fick vi vår efterlängtade åktur som gick lite fortare än rekommenderat, det var kul" säger Monika.
Hans Lindström var eldsjälen i SSH Nyköping, simsällskapet för handikappade. Det var han som lite försiktigt ringde Monika med frågan om hon var intresserad att börja träna och simma för klubben. Nyköpings gamla badhus var inte anpassat, utan fullt av hinder som trappor och andra svårigheter, däremot var Oxelösunds badhus modernt och funktionellt. Här fanns kunniga simtränare i fysik och teknikutveckling.
"Innan var jag en riktig badkruka som knappt vågade doppa huvudet under vattnet", minns Monika.
Med träning de flesta av veckans dagar reagerar kroppens muskler som blir starkare, då kommer också känslan för vatten.
"Jag svarade bra på träningen, det ligger nog i generna", säger Monika.
Hennes pappa Helge Lundborg var en mycket duktig löpare och skidåkare. Han var med i den grupp av grabbar som startade Ålberga GoIF 1938, det kan nämnas som lite kuriosa. Med träning kommer också möjlighet till tävling och därmed allvaret.
"Jag var fruktansvärt nervös inför varje tävling, kände mej nästan sjuk och febrig, men vid starten exploderade allt, det var nog adrenalin eller nått, jag kände inte riktigt igen mej själv", minns en eftertänksam Monika.
"Vid varje tävling skulle en funktionär hålla i rullstolen när jag hoppade i vattnet inför start. Vid ett tillfälle i Holland kastade jag mej i vattnet, men ingen höll i stolen så jag fick sittdynan i huvudet, rullstolen kom efter och sjönk fyra meter till botten. Den gången vann jag inte", tillägger Monika.
"Under de första åren jag åkte med på tävlingar var det under mycket enkla förhållanden. I Stoke Mandeville bodde vi tävlande, av olika nationaliteter, 50–60 stycken i stora hangarer med rullstolar, utrustning och allt. Men det var inget vi reagerade på då, när allt var nytt och spännande, men idag skulle det inte funka."
Monika berättar vidare.
"Till stora tävlingar då vi var många deltagare, flög vi med stora Herkulesplan där vi fick plats med vår utrustning. Under en flygning hamnade vi i en luftgrop med det stora planet som sjönk kraftigt, vi och utrustningen blev tyngdlösa. Jag tror inte vi blev rädda då, men det var läskigt i efterhand."
Den paralympiska rörelsen startade 1948 av sir Ludwig Guttman, en läkare i neurologi som vårdade ryggmärgsskadade efter andra världskriget. Guttman såg det positiva med fysisk aktivitet under och efter rehabiliteringen. Den första tävlingen med enbart handikappade hölls mellan två bågskyttelag på gräsytorna utanför Stoke Mandevilles sjukhus där Guttman arbetade. Det var den 28 juli 1948 och därmed står också datumet som starten för handikapprörelsens tävlingsverksamhet. Stoke Mandeville blev ett naturligt centrum under många år för de idrottande ungdomarna inom rörelsen. Engelska kungligheter hedrade spelen med sin närvaro. Invigning, defilering och prisceremonierna följde olympiska seder med nationalsång efter medaljutdelning. Vid de olympiska sommarspelen i Seoul 1988 kom Paralympics in under samma olympiska organisation, medan vinteridrottarna fick vänta till 1992 i Albertville. Numera följs spelen åt, men med en viss tidsförskjutning. Hemma hos Monika och Olle vid Åtorp går vi igenom en del utvalt sparat material av bilder och tidningsklipp från de år som simningen var en central del i Monikas liv.
"Vad man glömmer", är Monikas kommentar när vi tittar igenom det som kommer fram på bordet.
Här finns brev från hovet med inbjudan och möte på slottet med kung Carl XVI Gustaf. Ytterligare två intressanta brev, avsändare statsrådsberedningen, från -80 och -84 med inbjudan till lunch med statsminister Torbjörn Fälldin respektive Olov Palme.
"Vid en tävling på Island träffade vi deras statsminister under liknande former. Man tänkte inte på det då, men så här efteråt är det roligt att se tillbaka på vad mycket man varit med om" tillägger Monika.
Vi ser en liten film från öppet arkiv VM -86 på SVT, som Olle letat fram, om simmaren Monikas framfart i bassängen och uppladdningen inför tävlingarna. Här kom en honungsburk i centrum, den var med vid varje tävling och finns med i filmen. Med höger pekfinger formad som en liten skopa tar Monika ett djupt tag i honungsburken och slickar sen av fingret, tre gånger, "å så lite till."
Ett humoristiskt tillägg och kommentar av Monika, från filmen och stunden med honungsburken.
"Honungsburken väckte nyfikenhet och uppmärksamhet bland de tävlande, som en liten psykning, det var före dopningens tid. Vid ett tillfälle försvann burken, då kom jag tvåa", kommenterar Monika.
När man ser tillbaka på de resultat Monika presterade under de år hon tävlade är det ett imponerande facit. Fyra guld, tre silver, två brons av olympisk valör. Däremellan VM-medaljer och världsrekord i olika simsätt på den internationella tävlingssidan. Sedan finns det svenska mästerskap under hela perioden som blev 11 år lång. En del hinner med mycket.
Men allt har ett slut, när kroppen börjar göra ont och känna av all träning är det dags att komma vidare. Då blev det tid över att ta fram motorcykeln och ge sig ut i Europa för att se sig om. Olle byggde en ställning till rullstolen som placerades bak på motorcykeln. Monika åkte, bakom Olle, säkrad vid fotpinnarna. De åkte till nya platser och utflyktsmål, så nära vägen och naturen med alla dofter och intryck. Resan går vidare och den lilla familjen blir större i början på nittiotalet med två pojkar. Då utrustas motorcykeln med sidovagn för pojkarnas och hela familjen räkning.
"Numera åker jag bara i sidovagnen" säger Monika.
Oavsett fordon har motorcykelns sidovagn den optimala åkkänslan. Vid sidan av familjen och jobbet som lekterapeut på barn- och ungdomskliniken i Nyköping, växer andra plantor vid Åtorp i Monikas drivbänkar och odlingar, som hon vårdar med stort intresse. Monika har aldrig slutat med simningen, men sista tävlingen var 1987. Sedan dess simmar hon tre dagar i veckan som avkoppling och motion. Livet är en resa med händelser under vägen och tiden att ta lärdom av och hämta styrka i.
Berny Gustafson