Ridturen startade Monika Lundborg, tillsammans med en kamrat, en frostnupen marsmorgon frÄn stallet vid SorlebÀck i JönÄker med lÄnade hÀstar. Det fanns mÄnga valmöjligheter för en ridtur pÄ grÀnsen mot KolmÄrdsskogen, med mÄnga smÄ stigar och rÀttöversvÀgar, som den mellan Kvarsebo och LundaskogsvÀgarna. RÀttöversvÀgen gÄr hÀr förbi gÄrden Starrflo dÀr en liten utförsbacke avslutas med en kurva. HÀr kom hÀstarna i sken och Monika faller av hÀsten. Nedslaget blev hÄrt pÄ den tjÀlade vÀgen.
"Jag förstod att det var nÄgot allvarligt, för benen lydde mej inte nÀr jag försökte dra ner dem frÄn en rishög dÀr jag hamnat. Min kamrat hÀmtade hjÀlp för att snabbtkomma till sjukhus", minns Monika.
PÄ Nyköpings lasarett gjordes bedömningen att Karolinska Sjukhuset i Solna hade den bÀsta kunskapen om Monikas skada, dÄ ryggmÀrgen var av och benen blev förlamade. Ett halvÄr blev vistelsen pÄ Karolinska dÀr Monika fick tillbringa den första delen av tiden i en gipsvagga.
"Under hela tiden hade jag kontakt med familjen och mina skolkamrater genom brev och besök. En önskan nÀr jag Àntligen fick komma hem var att fÄ Äka med Lena Holke och hennes hÀst Prosit, ett russ. Med en kÀrra som modifierats efter mina behov, fick vi vÄr efterlÀngtade Äktur som gick lite fortare Àn rekommenderat, det var kul" sÀger Monika.
Hans Lindström var eldsjÀlen i SSH Nyköping, simsÀllskapet för handikappade. Det var han som lite försiktigt ringde Monika med frÄgan om hon var intresserad att börja trÀna och simma för klubben. Nyköpings gamla badhus var inte anpassat, utan fullt av hinder som trappor och andra svÄrigheter, dÀremot var Oxelösunds badhus modernt och funktionellt. HÀr fanns kunniga simtrÀnare i fysik och teknikutveckling.
"Innan var jag en riktig badkruka som knappt vÄgade doppa huvudet under vattnet", minns Monika.
Med trÀning de flesta av veckans dagar reagerar kroppens muskler som blir starkare, dÄ kommer ocksÄ kÀnslan för vatten.
"Jag svarade bra pÄ trÀningen, det ligger nog i generna", sÀger Monika.
Hennes pappa Helge Lundborg var en mycket duktig löpare och skidÄkare. Han var med i den grupp av grabbar som startade à lberga GoIF 1938, det kan nÀmnas som lite kuriosa. Med trÀning kommer ocksÄ möjlighet till tÀvling och dÀrmed allvaret.
"Jag var fruktansvÀrt nervös inför varje tÀvling, kÀnde mej nÀstan sjuk och febrig, men vid starten exploderade allt, det var nog adrenalin eller nÄtt, jag kÀnde inte riktigt igen mej sjÀlv", minns en eftertÀnksam Monika.
"Vid varje tÀvling skulle en funktionÀr hÄlla i rullstolen nÀr jag hoppade i vattnet inför start. Vid ett tillfÀlle i Holland kastade jag mej i vattnet, men ingen höll i stolen sÄ jag fick sittdynan i huvudet, rullstolen kom efter och sjönk fyra meter till botten. Den gÄngen vann jag inte", tillÀgger Monika.
"Under de första Ă„ren jag Ă„kte med pĂ„ tĂ€vlingar var det under mycket enkla förhĂ„llanden. I Stoke Mandeville bodde vi tĂ€vlande, av olika nationaliteter, 50â60 stycken i stora hangarer med rullstolar, utrustning och allt. Men det var inget vi reagerade pĂ„ dĂ„, nĂ€r allt var nytt och spĂ€nnande, men idag skulle det inte funka."
Monika berÀttar vidare.
"Till stora tÀvlingar dÄ vi var mÄnga deltagare, flög vi med stora Herkulesplan dÀr vi fick plats med vÄr utrustning. Under en flygning hamnade vi i en luftgrop med det stora planet som sjönk kraftigt, vi och utrustningen blev tyngdlösa. Jag tror inte vi blev rÀdda dÄ, men det var lÀskigt i efterhand."
Den paralympiska rörelsen startade 1948 av sir Ludwig Guttman, en lÀkare i neurologi som vÄrdade ryggmÀrgsskadade efter andra vÀrldskriget. Guttman sÄg det positiva med fysisk aktivitet under och efter rehabiliteringen. Den första tÀvlingen med enbart handikappade hölls mellan tvÄ bÄgskyttelag pÄ grÀsytorna utanför Stoke Mandevilles sjukhus dÀr Guttman arbetade. Det var den 28 juli 1948 och dÀrmed stÄr ocksÄ datumet som starten för handikapprörelsens tÀvlingsverksamhet. Stoke Mandeville blev ett naturligt centrum under mÄnga Är för de idrottande ungdomarna inom rörelsen. Engelska kungligheter hedrade spelen med sin nÀrvaro. Invigning, defilering och prisceremonierna följde olympiska seder med nationalsÄng efter medaljutdelning. Vid de olympiska sommarspelen i Seoul 1988 kom Paralympics in under samma olympiska organisation, medan vinteridrottarna fick vÀnta till 1992 i Albertville. Numera följs spelen Ät, men med en viss tidsförskjutning. Hemma hos Monika och Olle vid à torp gÄr vi igenom en del utvalt sparat material av bilder och tidningsklipp frÄn de Är som simningen var en central del i Monikas liv.
"Vad man glömmer", Àr Monikas kommentar nÀr vi tittar igenom det som kommer fram pÄ bordet.
HÀr finns brev frÄn hovet med inbjudan och möte pÄ slottet med kung Carl XVI Gustaf. Ytterligare tvÄ intressanta brev, avsÀndare statsrÄdsberedningen, frÄn -80 och -84 med inbjudan till lunch med statsminister Torbjörn FÀlldin respektive Olov Palme.
"Vid en tÀvling pÄ Island trÀffade vi deras statsminister under liknande former. Man tÀnkte inte pÄ det dÄ, men sÄ hÀr efterÄt Àr det roligt att se tillbaka pÄ vad mycket man varit med om" tillÀgger Monika.
Vi ser en liten film frÄn öppet arkiv VM -86 pÄ SVT, som Olle letat fram, om simmaren Monikas framfart i bassÀngen och uppladdningen inför tÀvlingarna. HÀr kom en honungsburk i centrum, den var med vid varje tÀvling och finns med i filmen. Med höger pekfinger formad som en liten skopa tar Monika ett djupt tag i honungsburken och slickar sen av fingret, tre gÄnger, "Ä sÄ lite till."
Ett humoristiskt tillÀgg och kommentar av Monika, frÄn filmen och stunden med honungsburken.
"Honungsburken vÀckte nyfikenhet och uppmÀrksamhet bland de tÀvlande, som en liten psykning, det var före dopningens tid. Vid ett tillfÀlle försvann burken, dÄ kom jag tvÄa", kommenterar Monika.
NÀr man ser tillbaka pÄ de resultat Monika presterade under de Är hon tÀvlade Àr det ett imponerande facit. Fyra guld, tre silver, tvÄ brons av olympisk valör. DÀremellan VM-medaljer och vÀrldsrekord i olika simsÀtt pÄ den internationella tÀvlingssidan. Sedan finns det svenska mÀsterskap under hela perioden som blev 11 Är lÄng. En del hinner med mycket.
Men allt har ett slut, nÀr kroppen börjar göra ont och kÀnna av all trÀning Àr det dags att komma vidare. DÄ blev det tid över att ta fram motorcykeln och ge sig ut i Europa för att se sig om. Olle byggde en stÀllning till rullstolen som placerades bak pÄ motorcykeln. Monika Äkte, bakom Olle, sÀkrad vid fotpinnarna. De Äkte till nya platser och utflyktsmÄl, sÄ nÀra vÀgen och naturen med alla dofter och intryck. Resan gÄr vidare och den lilla familjen blir större i början pÄ nittiotalet med tvÄ pojkar. DÄ utrustas motorcykeln med sidovagn för pojkarnas och hela familjen rÀkning.
"Numera Äker jag bara i sidovagnen" sÀger Monika.
Oavsett fordon har motorcykelns sidovagn den optimala ÄkkÀnslan. Vid sidan av familjen och jobbet som lekterapeut pÄ barn- och ungdomskliniken i Nyköping, vÀxer andra plantor vid à torp i Monikas drivbÀnkar och odlingar, som hon vÄrdar med stort intresse. Monika har aldrig slutat med simningen, men sista tÀvlingen var 1987. Sedan dess simmar hon tre dagar i veckan som avkoppling och motion. Livet Àr en resa med hÀndelser under vÀgen och tiden att ta lÀrdom av och hÀmta styrka i.
Berny Gustafson