Ett sorl hördes i NK-villan när klasskamraterna träffades, många för första gången på ett halvt sekel. Det fanns helt klart mycket att ta igen. Alla fick namnlappar med flicknamnen på att klistra på bröstet för att känna igen varandra.
– Man måste titta en stund, men sen ser man ju vem det är, säger Britt-Marie Lincoln.
Flera av de gamla klasskamraterna har inte träffats sedan de gick ut skolan, för 50 år sedan i vår. Bara några saknades från 1966 års avgångsklasser när 36 damer träffades på NK-villan. Efter en rundtur på gamla skolan, som i dag är Folkhögskolan, blev det buffé på kvällen. Till middagen fick alla en minut var på sig att berätta vad de gjort sedan de sågs sist. Därefter var det fritt fram att prata hur mycket som helst med dem man ville.
Några bor kvar i Nyköping, andra var tillresta både från norr och söder och ett par till och med från Frankrike.
– Det är jättekul, så roligt att träffa alla, säger Margareta Fogel som flyttade från Nyköping 1971.
En del prat om gamla lärare skulle det nog bli, för det var strängt på 1960-talet. Varje morgon låstes ytterdörren när det var morgonsamling i aulan för att de som kom för sent inte skulle komma in.
– Det hände att man kom sent och det var inte roligt. Lärarna var personligheter, man sa inte vad som helst, säger Marianne Olvén.
– Trots att vi var 18 år fick vi inte lämna skolgården på rasterna. Och det är väl sånt som kommer att glimta fram här i kväll, hur man kände sig som liten elev.
Gymnastik hade de på gamla brandstationen. Och i stort var det en bra skola, minns Marianne Olvén. Det fanns både sånt som var roligt, men också en hel del krav.
– Det var en allsidig utbildning, vi hade både hemkunskap och slöjd, men också språk och matematik. Vi blev väl rustade och jag tror att det har gått bra för alla.