För tre år sedan åkte Alexander ut med Läkare utan gränser på sitt första uppdrag.
– Då var jag också här i Centralafrikanska republiken, men på tre olika platser under sex månaders tid. Även den här gången kommer jag att vara borta hemifrån i ett halvår. Nu är jag baserad vid ett sjukhus i Bangassou, som ligger vid södra gränsen till Demokratiska republiken Kongo, och kommer att vara här i två månader innan jag förflyttas, säger Alexander över en skakig och stundvis knastrig Skypeintervju.
Internetuppkopplingen är inte den bästa.
Alexander Nyman är född och uppvuxen i Nyköping, och har föräldrarna kvar här. Numera bor han dock i Eskilstuna, där han till vardags är ST-läkare i kirurgi vid Mälarsjukhuset.
Han berättar att han alltid velat åka ut med Läkare utan gränser, att den första resan gav mersmak.
– Det är en blandning av att jag vill hjälpa till och göra skillnad och att jag också vill göra något annorlunda mot vardagen. Det blir ett äventyr och en stor utmaning.
Vad säger nära och kära om att du åkt iväg, är de rädda?
– De tänker nog på mig och så, vill att jag ska vara försiktig, men jag tror inte att de är rädda. Det svåraste är nog att vara ifrån min flickvän. Men jag pratar ofta med alla där hemma, och med min bror i Shanghai. Jag och min flickvän pratar varje dag, när uppkopplingen håller. Hon är just nu i Spanien och pluggar spanska.
Alexander jobbar vid ett sjukhus med 115 platser i Bangassou, som läkare vid akuten. Förutom att ta hand om patienterna som kommer in, ingår det också att hjälpa de lokala läkarna och att utbilda.
– De flesta patienterna som kommer in på akuten är barn under fem år. De har infektioner, malaria är vanligt, och komplikationer efter det, som blodbrist och lunginflammationer.
Något som Alexander upplever som svårt är att det inte finns samma möjligheter att ge vård till patienterna.
– Vi har till exempel ingen möjlighet till att ha folk intuberade, det finns ingen respirator. Det händer också att stridigheter pågår så folk inte vågar sig ut för att ta sig till sjukhuset, fast de behöver vård. Exempelvis var det en mamma till ett litet barn, som bor i ett flyktingläger precis över gränsen. Men det pågick strider, och hon vågade inte ta sig över till oss. Till slut vågade hon komma och då var barnet i ett jättedåligt skick. Men vi lyckades ge barnet den vård det behövde, det gick bra.
För att möta upp behoven av vård, även för dem som inte vågar ta sig till sjukhuset, ordnar sjukhuset med team som åker ut till vissa platser.
– Det blir som mobila vårdcentraler som vi har under dagen. Men på kvällen måste vi packa ihop och åka tillbaka.
För det är för farligt att vara ute på kvällen, för farligt att vara ute fritt alls. Alexander och hans kollegor körs mellan basen där de bor och sjukhuset, och de skjutsas mellan platserna.
– Basen är kanske lika stor som tre eller fyra tennisplaner. Det är svårt att inte kunna röra sig fritt.
Och kanske är det särskilt trist för Alexander, vars största passion är att åka skateboard.
– Jag har självklart med mig brädan, jag tar med den överallt. Jag var inte säker på om jag skulle kunna använda den, och hittills har det inte blivit särskilt mycket åkande. Men om jag inte tagit med den hade jag saknat den.
Men, ett par vändor har det i alla fall blivit.
– Nu i helgen var jag ute på en hård grusväg med några av vakterna och chaufförerna och åkte lite. De tyckte det var roligt, men svårt.