Carl von Eckermann, Marianne Lundgren och Mamod Massry sitter tillsammans i det lilla röda huset i längan på bakgården till Västra storgatan i Gnesta.
Hit flyttades verksamheten i april.
Men vi börjar från början. Carl von Eckermann driver bland annat Countess von Eckermann, ett företag som startades av hans farmor Ebba i Ripsa.
– Hon hade redan då ett socialt entreprenörsskap, där hon ville stödja kvinnorna på landsbygden. Jag ville hjälpa till med dagens utmaningar, där integration är en viktig del.
Viljan att hjälpa fanns där, och möjligheterna likaså. Resultatet blev ett pilotprojekt – United Resources Welcome, som har körts under våren.
– Den svenska integrationsprocessen är en lång process, och för många innebär själva perioden när man både söker asyl och tiden efter ett positivt besked en lång tid där man går utan sysselsättning. Sedan är alla som kommer hit väldigt olika, det är allt från läkare som i princip bara behöver validera sin utbildning till dem som kanske inte ens gått i skola, som inte kan läsa, säger Carl.
Han började fundera på vad som händer med människor i väntan. Som inte har något att göra på dagarna.
– Jag är övertygad om att människor mår bra när de har sysselsättning. Något att göra, en gemenskap, något som ger mening på något sätt.
Carl satte ihop en modell, och presenterade sin idé för kommun och länsstyrelse för att få finansiering. Det hela skulle vara en ideell, politiskt obunden organisation. Han ville initialt placera verksamheten på Solbacka asylboende i Gnesta kommun, eftersom han var imponerad av den vision asylboendet hade.
– Det de gjorde med jätteflaggan var precis i linje med det vi ville göra. Där kunde de samlas kring något som egentligen var rätt enkelt, målade träbitar, men det fick större betydelse.
Med sig på tåget fick han Marianne Lundgren, som jobbar på Countess, och hennes assistent Mamod Massry.
Den första produkten blev ett armband.
– Det är så mångsidigt, kan göras i många färger. Materialet är gamla t-shirtar, så det är dessutom återbruk, säger Marianne.
I november satte man i gång. Och intresset var stort.
– Det vi har sett och varit med om här har varit helt fantastiskt. Hantverk i sig kan ju vara terapeutiskt, att göra något med händerna, att komma ur sitt huvud, säger Marianne och fortsätter.
– Vi har haft så många fantastiska möten. Många har kommit och gått, men jag minns särskilt en kvinna som var så nedtryckt när hon kom hit, liten och grå. Och i slutet vågade hon prova att prata svenska.
Men, allt har inte gått problemfritt.
– Det första hårda slaget var när Solbacka lades ner, som en blixt från klar himmel. Vi förlorade vår lokal och visste inte om vi kunde fortsätta.
Efter många om och men kunde de inhysas i lokalerna de är i i dag.
– Och vi har haft deltagare som kommit hit från andra boenden som de flyttats till. Bland annat en kvinna, som flyttades till Flen, som tog mod till sig och åkte buss helt själv för första gången för att ta sig hit, säger Marianne.
Det andra problemet är egentligen mycket större. Den 9 juni kan allt ta slut. Pilotprojektet har finansiering fram tills dess, och just nu söker Carl desperat efter någon som kan tänka sig att backa upp projektet ekonomiskt så verksamheten kan planeras och utvecklas mer långsiktigt.
– Vi har en modell där vi kan visa på framgångar och tror verkligen på det här. Men har på senaste tiden fått en känsla av att man inte längre upplever de asyl- och integrationsutmaningar vi har som lika akuta som för en tid sedan. Men alla de här människorna, de behöver fortfarande ett sammanhang. Jag hoppas verkligen vi kan fortsätta.