Som sportreporter, nattchef, sportchef och kommunreporter under de senaste dryga 31 åren har Lasse järnkoll på Nyköpings närhistoria. Han [link value="http://www.sn.se/kultur-noje/lasses-120-ariga-resa-har-vackt-skrivlusten/" text="har dessutom skrivit en bok "] om Södermanlands Nyheter själv, när tidningen fyllde 120 år – Moderna tider heter den.
Nu, inför pensionen varvar han ner med en serie artiklar om Gästabudsåret 1317.
‒Några viktiga saker jag skrivit mycket om är exempelvis Ostlänken, Åkroken, men de gånger man faktiskt kunnat ställa orättvisor tillrätta har såklart varit mest betydelsefulla, säger Lasse och fortsätter:
‒Som de artiklar jag skrev om en [link value="http://www.sn.se/nyheter/demenssjuka-rosariotvingas-lamna-familjen/" text="utvisningshotad 90-årig dement kvinna"]. Hon flydde till Sverige med sin familj under 1980-talet, sedan flyttade hon tillbaka med sin man medan barnen stannade kvar i Sverige. När mannen dog hade hon inga anhöriga kvar i Chile utan återvände till sina barn i Sverige. Hon fick inget uppehållstillstånd och skulle utvisas, men så småningom ändrade Migrationsverket sitt beslut.
Men redan som barn var Lasse faktiskt i tidningens tjänst.
‒Jag jobbade som barn som tidningsbud när vi bodde i Björnlunda.
Familjen bestod av fem pojkar, mamma, och pappa. Lasses pappa var försäkringsförsäljare, och beroende på vilket distrikt han blev tilldelad, flyttade familjen. Så det blev en hel del flyttar.
‒Jag har flyttat närmare 30 gånger i mitt liv...fast bara två gånger de senaste 30 åren. 1964 flyttade vi till Nyköping, och sedan dess är det en bas för mig. Jag minns så väl när Beatlesfilmen A hard days night hade premiär på Royal. Man brukar snacka om summer of -69 och sådär, men -64 var ett sådant omvälvande år för mig. Efter det ville jag låta håret växa – en ständig källa till konflikter med min pappa, säger han och skrattar.
Men en gång tog faktiskt pappan Lasses långa hår i försvar.
‒Jag var väl 16 år och satt en sommar då och hjälpte pappa på hans kontor, han var upptagen med en kund, när en äldre herre kom in. Han ville ha hjälp direkt, men pappa bad honom vänta tills han var klar.
Herren vände sig då till Lasse och sa "men kan inte fröken hjälpa mig".
‒Jag tittade på gubben och sa, "jo det kan jag väl göra" och då utbrast han "En pojke!? Varför klipper du dig inte?"
Tiden stannade.
‒Farsan drog ner glasögonen på nästippen, spände ögonen i honom och sa "du har inte ett förbannade dugg med att göra om hur pojken ser ut. Ut härifrån!"
Ett tilltag som kunde ha riskerat hans arbete. Lasse minns hur förvånad han blev, och förstår i dag sin pappa precis.
‒Det där sitter nog i mig också, ganska så rejält. Jag vet att jag kan ses som en offentlig person i Nyköping och gillar att ha ett stort kontaktnät, men jag är också väldigt privat och har stark integritet. Om någon kränker min eller mina näras integritet blir jag fly förbannad.
Att Lasse skulle bli journalist var ingen självklarhet. Efter att i hela skolgången haft lätt för sig, tog det plötsligt tvärstopp.
‒Mamma brukade säga "tänk om du kan ta studenten", och det tänkte jag göra, men det blev en lång väg dit. I högstadiet blev jag skoltrött, det gick illa för mig, och jag fick för mig att jag var dum.
Vägen till studier gick som i cirklar. Lasse började på ett traktorlager, blev facklig engagerad och inspirerad till gymnasieplugg.
‒Jag ville bli socialarbetare...
Men han skulle upptäcka att den tvååriga sociala linje han gick på gymnasiet inte räckte till Socialhögskolan som han tänkt, och Lasse fick i stället jobb som verkstadskontorist på en bilfirma i Nyköping.
‒Men jag satt ofta och skrev hemma, noveller, sångtexter och sådant för byrålådan. Så hade jag lite kompisar och tillskyndare som tyckte jag skulle jobba med det, och så sökte jag in på Journalisthögskolan.
Och han kom in.
‒Men när jag var klar var jag inte riktigt redo att bli vuxen. I några år var jag reseledare, jobbade som trubadur på fjällhotell – lite som unga gör direkt efter gymnasiet nu för tiden. Men när jag skulle fylla 30 fick jag nog. Då var det antingen att satsa på musiken eller hänga upp gitarren som gällde. Jag hade inte riktigt viljan, så det blev det senare.
Några år som informatör hos Svenska Motorcykelförbundet gick, innan han såg en annons – Södermanlands Nyheter sökte sportreporter, ett jobb han sökte och fick.
‒Jag kände att jag landade här. Ganska snart träffade jag min fru också, jag hade vänner och bröder kvar här, har alltid trivts. Jag har aldrig tyckt att det känts tråkigt att gå till jobbet. Mer eller mindre kul, visst, men aldrig tråkigt.
Efter artiklarna om Gästabudsåret tar han ut semester. Den 1 juni går han officiellt i pension, men då kommer han inte att ha suttit i lokalerna på Fruängsgatan på ett tag.
‒De där artiklarna om Gästabudsåret blir lite träning. Jag tänker att först ska jag vänja mig vid att helt råda över min egen tid och vara mer närvarande för mina närmaste, och sedan ska jag försöka skriva. Skillnaden mellan att skriva journalistiskt och skönlitterärt är stor. Nu måste ju inte allt jag skriver vara sant, så jag får träna på att låta fantasin bestämma.
[link value="http://www.sn.se/sok/?reporter=Lasse+Ringdahl&id=1.1394903" text="Här kan du läsa mängder av Lassas artiklar!"]