Det hela började med en livslång dröm om att besöka bergsgorillorna i Rwanda.
– Det är något jag alltid velat göra. Så när jag fyllde 50 år gjorde jag det, säger Åsa Maritzen.
Hon tog med sig sin mamma och både Emma och Max, men de åkte i stället till Uganda – att resa till Rwanda var för svårt vid tillfället – och sedan dess har de alla längtat tillbaka.
– I julas åkte vi till pappa i Kalifornien för att fira jul, och då åkte mamma dit igen, men till Uganda den gången. Jag var så avundsjuk, säger Emma.
– På juldagen satt jag där med gorillorna....helt fantastiskt, säger Åsa och ler, innan hon fortsätter.
– Men när jag kom hem började jag kika direkt om det inte kunde finnas någon billig resa så vi kunde åka allihop igen, och det gjorde det, på sportlovet, till Nairobi i Kenya.
Inför den resan satt Emma och googlade på vad de skulle hitta på. Den här gången skulle de inte besöka gorillorna, utan hitta på annat.
– Och då hittade jag den här skolan, Svenska skolan i Nairobi. Och jag tyckte det lät så spännande. Jag är rätt äventyrslysten. Så vi hörde av oss och kollade om vi fick komma på besök.
Det gick bra, och så blev det. Väl där blev båda barnen helt förälskade.
– Det var helt fantastiskt. Ett riktigt sanctuary. Vackert, och stort, med pool och tennisbanor. En helt ny upplevelse, helt annorlunda från hemifrån, och tänk bara allt man kan lära sig. Jag menar, som språkval kan man välja swahili, och det har vi båda valt, säger Max.
– Och så gör skolan massa utflykter, till exempel att man bestiger Mount Kenya. Det är liksom ett once in a lifetime opportunity,och båda bara – "jag vill gå här!" säger Emma.
Väl hemma började de på sina ansökningar, samtidigt som de kollade med sina nuvarande skolor om en flytt skulle fungera. De fick dessutom ansöka hos kommunen om att få skolpengen flyttad.
– Och vi hade kontakt med några andra tjejer som gått på den skolan, som först fått avslag och fått söka igen och kämpa och traggla. Men vi fick igenom ansökan direkt, och det kändes så bra, säger Åsa.
Att hon kommer bli ensam med katten Samwise i radhuset i Högbrunn försöker hon att inte tänka så mycket på.
– Det här är något jag själv hade älskat att göra när jag var ung, och jag är nästan lite avundsjuk. Visst kommer det bli tomt när båda försvinner på en gång. Men jag kommer åka dit och hälsa på, flera gånger.
I slutet av sommaren åker syskonen iväg, men de funderar redan på vad de ska packa.
– Ja, vad ska man ha med sig? Vad man än packar kommer man ju glömma något, säger Max fundersamt.
– Det viktigaste är nog att ha med sig bilder hemifrån om man får hemlängtan, säger Emma.