Under vår barndom fick jag och mina sysslingar på mammas sida ibland höra talas om Linnea, som växt upp vid Mariedal, rest iväg till Amerika och där försvunnit – ”hon blev nog tagen av vit slavhandel…”
Det lät ju spännande, även om ingen förklarade för oss vad det egentligen betydde. Det var min mormor Hilda och hennes yngsta syster Ottilia som spekulerade. Under senare år har jag fått tillfälle att läsa några brev, som Linnea och hennes mor Olga skrev till Ottilia. Det är fängslande att läsa om hur Linneas liv förändras när hon som tjugoåring år 1926 lämnar den lilla stugan i Tunaskogen för en helt ny tillvaro som hembiträde i ett förmöget hem i staden Stamford i Connecticut. Där hade hennes mor Olga också anställning.
Men mor och dotter kände inte varandra mer än genom brevkontakt. År 1907, när Linnea bara var ett år, hade Olga emigrerat till USA och lämnat dottern hos sina släktingar i Mariedal. Och vilka bodde då där?
Nu kommer vi in på min mamma Maivors berättelser. Hon hade alltid ett så skimrande ljust minne av sina morföräldrar där i Mariedal. Särskilt mindes hon sin skämtsamma morfar, skomakaren Oskar Carlsson. Mormor Klara var en duglig kvinna, som måste ha haft en stor arbetsbörda. Deras hem var mycket gästfritt och välkomnade.
Vi har många foton med stora samlingar av släktingar som hälsar på. Några kom per lånad lastbil ända från Stockholm, sittande på bänkar på flaket! Och då dukades det upp kaffe utomhus, och sedan blev det mat. ”Jag förstår inte hur mormor fick ihop det, med mat till så mycket folk…” sa min mamma.
Familjen hade först sex egna barn: Gunnar, Hilda, Arvid, Maria, Einar och Ottilia. De var födda mellan 1880 och 1894. Till hushållet hörde även olika skomakarlärlingar och Klaras moster, änkan Johanna Öhman, född 1825. Det var hon som ägde Mariedal, men år 1910 lät hon testamentera sin egendom till systerdottern ”som en ringa erkänsla för den omvårdnad jag nu under många år fått och hoppas fortfarande få röna af min systerdotter Klara Charlotta Carlsson och hennes man Carl Oskar Carlsson”. Hon var då 85 år, och kanske inte så lätt att ha att göra med. Min mormor förklarade att ”moster Öhman” sov ensam i kammaren, medan alla de andra sov i köket. ”Det var ingen som ville sova inne hos henne, för ho´va´så ellak”.
Men till Mariedal var man välkommen, så när de egna barnen växt upp, tar Klara och Oskar hand om två små flickor: Linnea, dotter till Klaras systerdotter Olga och även Greta, som var dotter till Oskars halvsyster. Vi börjar med berättelsen om Linnea:
Som det så ofta hände på den tiden är hon dotter till en ogift mor och född i Stockholm 1906. Modern Olga Hultström emigrerar 1907, reser med båten Hellig Olav från Kristiania (nu Oslo) till New York. Hon verkar ha haft plats i familjer och när Linnea är vuxen vill hon gärna att dottern ska komma över för att arbeta i samma hushåll som hon själv.
Vi kan ta del av lite från breven.
Olga skriver: ”Och nu är Linnea kommen så vi har språkat så mycket om eder alla där hemma så jag börjar nästan få hemlängtan….Det går så bra för tösen, riktigt märkvärdigt hur kvickt hon förstår och fattar allt. ”
Linnea skriver utförligt om presenter som hon skickat till Ottilia: "...och så är det ett linne och ett par byxor av lilafärgad satin. Jag sände det för att du ska få se hur vi klär oss här i hettan. Vi har bara ett sådant linne o byxor samt ett band om midjan för att fästa strumpebanden på och så tar vi klänningen över, så det är ganska geschwint. Jag har klippt håret av mig nu, så nu är det så geschwint om morgnarna med kamningen.
Vi använder sällan några hattar här. Frun håller oss med vardagskläder. Först jag kom hade jag svart klänning o vita förkläden o kragar o manschetter. Men nu är det modernt med grå klänningar, så nu har jag fått sådana. De kostar 11 daler styck så det gör ju mycket åt att man ej behöver köpa dem själv…"
Och hon berättar om arbetet: "Vi sopar övre våningen på torsdagarna och nedre våningen på fredagarna. På lördagarna tvätta vi alla badrum. På måndagarna tvättar vi och det går lindrigt, ska du se. Vi har en stor kopparcistern med lock över. Så inne i den är det tre skålar som sitta på en ställning. Så när man får lägga i kläder o spola vatten över och lagt i en tvål, trycker man på en knapp och drar i en vev ett halvt slag så börjar det tvätta av sig själv. På tisdagarna stryker vi och manglar. Mangeln går också med elektriskt...och så har vi elektriskt strykjärn för småsaker...så jag brukar tänka på er, stackars vänner, hur ni får släpa och dra..."
Linnea berättar om måltiderna: "Kl. ½9 frukost som är kaffe med bakelser o varsin apelsin eller någon annan frukt, så det är inte så vidlyftigt. Kl. 1 lunch och kl.7 middag, aldrig något för- eller eftermiddagskaffe. Det är bara mamma och jag som dricker det, för hon är en riktig kaffetunna…"
Att börja servera vid bordet beskriver hon: "Jag hade varit här i 4 dagar då Herrskapet kom hem för de voro borta över Påsk. Så då vart det middag för 8 personer när de kom hem, och jag som aldrig passat på något bord förut visste ej om jag skulle våga gå in. Men det var bara att taga dristigheten på sig och stega in. Men jag var så rädd och röd som en kräfta i ansiktet. Så det var den värsta dag jag varit med om när jag passade på dollarmiljonärerna. Men nu gör det mig inte det minsta, bara jag blev insatt i det."
Olgas äktenskap verkar vara på väg att upplösas, och det skapar en konflikt mellan mor och dotter. Innan skilsmässan är klar sällskapar Olga redan med en annan man, Eriksson.
Linnea skriver: "...jag riktigt skäms, så fräckt hon bär sig åt.. hon sjunker djupare för var dag.. vad kan jag göra för att rädda henne.. om jag säger något till henne att ej göra så blir hon så arg o allt folk i stan som känner henne språkar så illa om henne, men hon bryr sig inte om något.. Jag umgås inte något med henne.. de är så arga på mig. Så jag går alltid för mig själv, men alla svenska vet allt så de är snälla och bjuder hem mig till sig och gör det trevligt för mig. Jag tycker det är så tråkigt att jag många gånger önskar att jag var hemma i Sverige."
Säkert tänkte hon tillbaka på barn och ungdomstiden i Mariedal.
Av de senare breven framgår att Linnea flyttar iväg utan att lämna någon adress till Olga, och vi vet inte mycket om vad som hände henne. Hon lär ha träffat en flygare, för min mamma berättade att de som barn trodde att det kunde vara Linnea som kom när de såg ett flygplan. Olga skriver och ber om hjälp att få fram en adress, men all kontakt verkar ha upphört från 1934.
Och därav kom förstås alla spekulationer om vad som kunde ha hänt Linnea.
Under de senaste åren har vi fått fram att hon dog i Los Angeles i augusti 1941, 35 år gammal. Så vi undrar fortfarande hur hennes liv fortsatte, där borta i det stora landet i väster.
I nästa nummer av Tunabygden återkommer vi till den andra fosterflickan, Greta.