Mattias Carlsson kommer direkt från kastrullerna. Han slår sig ner vid ett bord, vid glasrutorna som vetter mot Träffens parkering. Inte långt från trappen där dansbandsaffischerna får tiden att stå stilla, och där Lasse Stefanz poster med Per Mobergsestetik och ett hagelgevär centralt i bilden pryder väggen.
– Det är tre olika luncher som vi håller på att fixa till. Tre olika sällskap, säger han något uppvarvad.
Luncherna som tillagas idag matchar bra i folkhemshuset som köket ligger i - pannbiff med fetaost, rostad örtpotatis och pepparsås.
Mattias driver företaget Mat-mattes catering. Han hyr Träffens kök efter en smått osannolik resa från Blommenhofs, där allt startade för fem år sedan.
– Jag startade en enskild firma och är kompis med Thomas och Marie på Blommenhof. De erbjöd mig en 50 procentig tjänst och resten av tiden fick jag låna delar av deras kök, säger han.
Det gick från runt 15 portioner i veckan då – det var mest kompisar som beställde – till runt 3000 i veckan nu, de bättre veckorna. Inga lån, knappt ens ett eget kapital har behövts för att dra i gång och driva företaget.
Luncher och bufféer till lokala företag tillhör vardagen. Men för att enklast förstå succén i Mattias koncept behövs en av hans matlådor till Nyköpings hockeys cuper på Rosvalla - som för övrigt är den största kunden. I Mattias matlåda hittar du inte osaltad överkokt pasta med för stor gurkbitar, smaklös växthusodlad tomat och maskinskuren skinka.
– Det kan bli en kotlettrad med rostad potatis och tomatsås med soltorkade tomater. Det har vi fått ganska mycket kredd för, säger han.
Ett generöst förhållningssätt som innefattar att bry sig om andra i den egna branschen är Mattias ledstjärna.
– Man vinner inget på att stänga dörrar. Därför vill jag dela med mig också, säger han.
Mattias vill dessutom ha ett öppet lärande klimat i köket, där personalen samarbetar. Men precis som i alla verksamheter finns tillfällen då den personliga karaktären utmanas. Alla restauranger lever med ständiga deadlines och även för Mattias blir det körigt ibland.
– Då blir jag ganska tyst. Eftersom jag har stor koll på tider, och märker när vi ligger efter, så kör jag bara på.
Det blir som en signal till övriga att nu är det dags att lägga på ett extra kol. Hänger någon inte med i tempoväxlingen kan det komma en reaktion.
– Då kan jag bli lite sur men det är ytterst sällan. Jag skulle aldrig ställa mig och gapa mot någon, men påpekar att det är dags att köra på, säger han.
Men betonar också att han själv är den som kommer trycka plattan i botten hårdast.