Ann hade ingen aning om hur stor spridning nyheten om henne skulle få, då när den publicerades i SN den 29 augusti 1992.
– Responsen var helt enorm. Jag fick ta emot brev från massor med kvinnor som gått igenom liknande saker, som tackade mig för att jag berättade. Folk kunde komma fram till mig på stan och säga vad det betytt för dem att läsa min berättelse.
Det var Anns vän som uppmanade henne att ta kontakt med Södermanlands Nyheter.
– Hon var väldigt bestämd. och sa "Ann, det här är en helt fantastisk berättelse. Du måste höra av dig, för folk vill veta det här." Och hon hade rätt, skulle det visa sig. Jag skickade in ett vykort med ett tips och samma dag ni fick det ringde en reporter upp.
Men det slutade inte där. Anns berättelse färdades över landet, hon fick vara med i en mängd tidningar och på TV, i Stina Dabrowskis program "Halv åtta", och i Britt Eklands talkshow "Bara med Britt."
– Det var en tysk tidning som skrev om det, till och med. När min läkare var på konferens i USA pratade de om mitt fall, och när han berättade att det var jag som var hans patient, fick han hålla ett föredrag.
Någon medicinsk förklaring fick Ann och hennes dåvarande man aldrig.
– Jag blev gravid, och när jag var runt vecka 11-12 stöttes fostret bort. Det pågick under kanske 10 års tid.
Ann beskriver det som en djup förtvivlan.
– Jag var otröstlig. Man började ju räkna och fundera på när det skulle komma, hann gå på någon första kontroll. Jag gav liksom upp mellan varje gång.
– Det blev att man anklagade sig själv, jag kände mig som om jag inte var en hel kvinna på något vis. Det är ju för hemskt. Så ska ingen behöva känna.
Efter att ha gått igenom ett antal missfall, beslöt paret att adoptera. Det var en lång process.
– Vi fick honom som nyfödd, var med hela vägen. Det var en enorm glädje. Och ett par år efter det, när vi bodde på landet, tyckte vi att vi hade både plats och möjlighet, så då blev vi familjehem. Huset blev fyllt med barn, de flesta kom och gick, men en av dem stannade hos oss.
Två barn fick Ann och hennes första man alltså. Men försöken att få ett biologiskt barn fortsatte, och tärde på relationen.
– Det slutade med att vi skilde oss. Det slet så på oss.
En tid senare träffade Ann en ny man.
– Vi gifte oss, och strax efter det blev jag gravid.
Och den här gången gick det. När Anns dotter föddes var lyckan stor.
– Det går knappt att beskriva, efter alla år av försök. Och det tog inte slut där. För efter 13 månader, fick jag ytterligare ett barn.
Ann och barnens far gick senare isär, och i dag bor Ann i Skåne.
– Jag och min nuvarande man Jan har sju barn tillsammans. Tänk att det skulle sluta så, det hade jag nog inte kunnat tänka mig de där åren när det var som mörkast.
Att hennes berättelse spreds och berörde så många, tror Ann beror på att man då inte pratade lika öppet om ofrivillig barnlöshet.
– Det är inte lika tabu, i dag är det mer öppet generellt, vi pratar mer om hur vi mår. På den tiden kände jag mig helt ensam. Jag hoppas det inte känns så för människor som drabbas av det här i dag.