Ingrid vet precis vad hon ska ha på sig på sin 90-årsfest.
‒Det blir min västerbottendräkt, som jag sytt själv, säger hon och skuttar upp från stolen och hämtar den för att visa.
Den är utsökt vacker och välgjord, och Ingrid tycker det är roligt att ha på sig den eftersom den visar hennes ursprung.
Hon är född och uppvuxen utanför Lycksele.
– Men jag var äventyrslysten. När jag var 16 år såg jag en annons för ett läsårs arbete på Solbacka gossläroverk – och man fick gratis resa ner. Jag slog till!
Året blev både spännande och roligt, och förutom att jobba i köket fick Ingrid också hjälpa syster Ingegerd i sjukstugan.
– Och så naturen som var så fin. När året var slut längtade jag tillbaka till Sörmlands vitsippsbackar och ekhagar.
Efter en tid hemma, då hon arbetade i en Konsumbutik, fick Ingrid jobb i våra trakter igen.
– Det var då jag träffade Stig, min man. På den tiden brukade jag och ina arbetskamrater gå till sista tåget för att se vilka som varit i stan och sett på bio. En kväll när jag följde med träffade vi på Stig, som varit på bio. Mina arbetskamrater hade så roligt, för han sa nästan direkt att den här tjejen ska jag gifta mig med.
Och så blev det. Det unga paret flyttade in i ett rum och kök på Solberga gård, med dass på gården. Stig jobbade vid järnvägen, sålde biljetter och skötte expeditionen. Sedan kom de tre barnen, åren efter varandra.
– Jag tror vi kände på oss att vi inte hade mycket tid, säger Ingrid och ler sorgset.
För Stig blev sjuk. Han drabbades av MS, multipel skleros. "En djävulsk sjukdom", beskriver Ingrid det, som drabbar det centrala nervsystemet. Inflammationer i nervtrådar skapar ärr som gör att impulser inte kommer fram, man tappar långsamt förmågan att kontrollera sina muskler.
– Han var 37 när han dog. Vi hade det bra så länge vi fick vara tillsammans, säger Ingrid och stryker bort tårar.
Ingrid har aldrig gift om sig.
Men hon har alltid funnit glädje, lugn och tröst i naturen.
– Det är jag innerligt tacksam för, att jag kunnat njuta av naturen. Det gör att man kan leva ensam.
Hur känns det i kropp och själ när du är i skogen?
– Aaaahhh! Ingrid andas ut, djupt, och sträcker ut armarna.
Livet har varit fullt av naturupplevelser för Ingrid. Både på resa, till exempel till Nordkap, Island och Italien, hemma i skogen kring Ekensberg, eller den sorts naturupplevelse man delar med en god vän.
När Ingrid var 40 år gick hon på en dans och träffade då sin goda vän Torbjörn.
– Han jobbade för Svenska fläkt, hade bott runt i Danmark och Tyskland och nu Oxelösund på grund av det.
De fattade tycke för varandra, och höll kontakt med varandra ända till Torbjörn gick bort för några år sedan.
– Vi brukade hälsa på varandra. Senare ärvde han sin fädernesgård i norska fjällvärlden. Det var otroligt vackert. Tiden där uppe är sådant man minns med glädje och vördnad.
Just att hon rört sig i naturen, nästan varje dag, är hemligheten bakom ett långt liv, tror Ingrid.
– Jag känner mig väldigt pigg, är nog piggare än de flesta i min ålder. Och för att vara det är det a och o att man rör på sig.
Ingrid är just nu mitt uppe i planeringen av sitt födelsedagskalas, en riktig skiva med många inbjudna.
– Jag hoppas vi får riktigt roligt! Vi hyrde lillstugan i Ryssbergen när jag fyllde 80, men den var upptagen nu, så vi fick ta den stora. Men vi kan ju hyra lillstugan om tio år, tänker jag!