[fakta nr="1"]
¨Några dagar innan julafton 2008 ska Tomas och hans kollega arbeta med asfaltkrossen i ett grustag i Södertäljetrakten. Det är bråttom, "såklart."
– Vi ligger efter med en beställning, kontraktet går ut vid nyår, vi vill skynda på så alla kan vara lediga till jul. Och när man stressar, så händer olyckor.
Asfaltskrossen har strulat, och gör det den här dagen också. Asfaltsklumpar fastnar, och Tomas och kollegan öppnar omslutningen för att kolla på själva rotorkrossen. De får bort klumparna med spett.
– Jag står med ena benet på malbryggan, den andra på rotorn. Och plötsligt börjar maskinen snurra i gång. Mitt ben dras med ner i krossen, jag sitter gränsle över malbryggan. Det tar tio minuter innan vi får stopp på maskinen.
Då är Tomas ben alldeles söndertrasat. Alla mjukdelar är bortskalade.
– Jag tar tag i mitt ben och drar upp det, får av mitt bälte och stryper blodtillförseln. Jag ser benpipan, lårben, knäskål. Foten bara dinglar.
Den chockade kollegan tillkallar hjälp, och Tomas själv lyckas behålla fattningen och säger åt honom vad han ska göra. Tomas fortsätter dirigera olycksplatsen från sin position på servicebryggan tre meter upp i luften när brandkår och ambulans anländer till grustaget.
– Vi får klippa bort räcket och lägga mig i skopan i hjullastaren.
Tomas är direkt inställd på att benet måste bort.
– Men de amputerar först sex dagar senare, när jag börjar få blodförgiftning. Innan tror de att benet kanske kan räddas. Det är sex dagar av oerhörd smärta. Ibland känner jag av fantomsmärta från det i dag, tänker att jag kanske sluppit det om de kapat benet med en gång, säger han, och fortsätter.
– Jag ville att benet skulle bort, jag förstod att jag kunde få tillbaka mer av mitt liv då, ville inte vara med om den smärta som läkningen skulle innebära.
Rehabiliteringen blir lång, och bitvis svår. Tomas går hos en kurator för att få hjälp att bearbeta det som hänt. Men nu påbörjar han snart den väg som tar honom dit han är i dag. Till omskolningen, hustrun, familjen, det nya huset de ska bygga.
Sex månader i rullstol blir det, innan han läkt tillräckligt för att lära sig gå med protes.
– Jag var så bestämd på att jag skulle ta mig vidare. Jag var fortfarande Tomas. Jag skulle fortsätta vara Tomas.
Vad som gjorde att det gick så bra med protes, rehabilitering och livet efteråt tillskriver Tomas sin egen järnvilja.
– Jag trädde på protesen och började gå – för att jag ville. Ett kliv i taget. Det är det som är livet. Sedan var det att lära sig finlir, lösa situationer i vardagen. Men sen är jag kanske obotlig optimist, säger Tomas och funderar.
– Visst, ibland har det känts trist, till exempel när jag haft kontakt med byråkratin. När jag besökte Försäkringskassan gick handläggaren igenom ett formulär med frågan, "är skadan permanent?". Och jag bara, "ja, jag är ingen ödla, det växer inte ut något nytt ben". Det kändes så fyrkantigt. Man kan ju utgå från människan man har framför sig, inte formuläret.
Tillbaka till sitt förra jobb kunde Tomas inte gå, men han får chansen att utbilda sig vidare, och flyttar till Hässleholm för en KY-utbildning.
– Det leder till praktik, som leder till jobb. I dag jobbar jag i Stockholm som bygg- och projektledare, trivs jättebra med det. Och det hade jag ju inte gjort om jag inte varit med om olyckan, innan den hade jag inte en tanke på att börja plugga igen.
Pengarna Tomas får ut från försäkringsbolaget efter olyckan, använder han till handpenning till en lägenhet i Stenkulla.
– Och en dag har en söt tjej lagt till mig på Facebook. Hon bor på första våningen, och har sett mig. Så vi bestämmer träff i tvättstugan. I dag är vi gifta. Och det hade vi kanske inte varit, om det inte varit för olyckan. Det finaste jag har, min familj, kanske jag inte skulle ha haft om inte den skett. Jag vill inte ha olyckan ogjord. Det kanske låter konstigt i vissas öron, men för mig är det självklart.