Jessica sitter och kodar när hon nås per telefon.
– En del av mitt arbete är att skapa en reaktor i datorn, säger hon.
Hon har ganska flexibla arbetstider på Karlsruhe Institute of Technology, men brukar försöka komma in tidigt på morgonen.
– Det är så jag kan försöka komma hem i lagom tid. Det sitter rätt många här och jobbar med sina simuleringar, det är superstimulerande, och det blir lätt så att folk sitter till nio-tio på kvällen.
Området är inhägnat, Jessica måste visa bricka och visa att hon är hon för att komma in.
– Allt är som ett litet samhälle, för det är en väldigt stor forskningsanläggning, det går bussar inom området och finns till exempel en egen solcellspark
Matte har alltid varit en styrka för Jessica Lybark.
– Jag kommer ihåg när jag gick i skolan i Vrena. Vi brukade ha tävling i multiplikationstabellen på fredagar, och jag brukade vara snabbast och ha flest rätt. Jag älskade fredagar, gillade att tävla och utmana mig själv.
Det logiska, att det alltid fanns ett rätt svar, tilltalade henne, och intresset utvecklades mot fysik.
‒I gymnasiet fick jag göra studiebesök på Studsvik. Han som tog emot mig, Tim hette han, tog sig verkligen tid för mig, och jag blev jätteintresserad av kärnfysik. Min duktiga fysiklärare Håkan, som jag hade när jag gick gymnasiet i Nyköping, tog tillvara på det intresset, och när det var dags att söka universitet letade jag upp ett som riktade in sig på kärnfysik.
Jessica landade på Chalmers på en utbildning till teknisk fysiker. Till sin master valde hon, såklart, att rikta in sig på kärnfysik. Det är därför hon är i Tyskland, för att göra sitt examensarbete.
– Det handlar om nästa generationens kärnkraft, det som i folkmuns kallas fjärde generationen. Systemet jag jobbar med heter ADS, acceleration driven system, och skiljer sig rätt mycket från de reaktorer som är i bruk i Sverige i dag.
Hur då?
– Förenklat kan man säga att det här systemet inte kan få härdsmälta, eftersom systemet är beroende av en accelerator som tillför neutroner. Systemet fungerar inte utan acceleratorn, förklarar hon.
Systemet gör också att man kan använda gammalt kärnbränsle.
– Med den här acceleratorn kan man få ut mer energi av det gamla bränslet. Då kortar man dessutom halveringstiden rejält, från en miljon år till femhundra år. Det är därför jag vill jobba med det – man kan återanvända bränslet och ta ut mer energi.
På internationella kvinnodagen fick Jessica Lybark ta emot Emma Berglunds stipendium.
– Det är ett välkommet tillskott, jag finansierar ju mina studier här själv.
Den 15 juni ska Jessica vara klar med sitt examensarbete. Hon närmar sig alltså sluttampen på sin utbildning.
– Jag har skrivit lite på min rapport, men den här senaste veckan har varit extra spännande. Nu har nämligen min reaktor börjat leva lite i datorn. Det är lite tricky, för ekvationerna är inte anpassningsbara, neutronflödet fluktuerar så man får sitta och finstämma.
Vad tänker du om framtiden?
– Jag har börjat kolla lite efter jobb på olika forskningsstationer, och vill definitivt jobba inom fysik och gärna då inom kärnfysik. Ett annat drömjobb hade varit vid CERN:s partikelaccelerator. Vi får se.