Harrieth Ekroth hade egentligen sökt in till gymnastikhögskola.
– Men det var höga intagningspoäng och jag kom inte in. När jag skulle söka arbete fick jag ett erbjudande om att börja arbeta på psykiatriska klinikens rehabiliteringsavdelning. Sedan dess är jag kvar. Det här är verkligen något jag trivts med, säger hon.
Hon utbildade sig till mentalskötare, som yrket hette då, och senare till socioterapeut. Men den 31 maj är det efter många år i yrket dags för henne att gå i pension.
– Jag går lite tidigare, rekryteringsprocessen till min ersättare gick så bra att jag tänkte, varför inte gå till sommaren?
Och gymnastikintresset har hon haft stor nytta av under åren vid Fontänhuset.
– Vi har ett friskvårdsprogram med gym och simning på Sunlight, vattengympa på Frisk, bowling på Rosvalla. Och varje dag har vi pausgympa i tio minuter!
Men vi spolar tillbaka bandet, hur började egentligen allting med Fontänhuset, som hon startade för 26 år sedan?
På 1980-talet blev Harrieth tillfrågad om hon ville starta en dagverksamhet för personer som blivit utskrivna från psykiatrin. Det handlade om allt från att laga lunch ihop, handla mat, sköta om lokalerna, hantverk och resor och utflykter.
– Då var det annorlunda. I dag är det mycket mer öppenvård, men då handlade det mer om institutionalisering. Då kan man behöva hjälp när man ska ut i samhället igen.
Harrieth ansvarade för dagcentralen tills det var dags att vara föräldraledig.
– Men under föräldraledigheten ringde dåvarande socialchefen upp och frågade om jag ville vara med och starta ett Fontänhus. Jag fick åka på studiebesök till Malmö där de startat ett Fontänhus, och det räckte för att tacka ja.
Hon lämnade föräldraledigheten lite tidigare för att hoppa på projektet.
– Det här var helt rätt, något som saknades. Att kunna arbeta på det här sättet var något nytt. Det var ett synsätt där man utgick från det friska, vi fokuserar inte på ohälsan och det man inte klarar, utan på det man kan och vill hur man utvecklar dessa positiva sidor.
De började i NK-villan. Många som blev medlemmar kom från den nedlagda dagcentralen.
– Då hade NK-villan ett renoveringsbehov, och det var faktiskt rätt bra. Det förde oss samman, allt det praktiska arbetet. Och snart därefter startade vi arbetsbyrån, för att hjälpa till att få personer ut i arbete.
Just de gånger en medlem har gått från att ha det väldigt svårt till att kliva ut i ett jobb, det tillhör Harrieths varmaste minnen som hon bär med sig in i pensionen.
– När man först möter en person, som är i ett dåligt hälsotillstånd och allt kan verka hopplöst. Men personen kommer hit ändå, och sakta, sakta, växer något i personen. Tills den dag, då man säger hejdå, för personen ska ut i arbetslivet. Jag kan inte beskriva hur fantastiskt det är.