Vi har stämt träff på Kumlins konditori, precis vid Stora torget där Nyköpings första Prideparad nådde sitt crescendo för nästan tre månader sedan. Malin Sjöstedt kommer på exakt utsatt tid den här lite gråmulna septemberförmiddagen och vi hastar in i den hemtrevliga miljön på caféet. Precis innanför entrén sitter en svart tavla med följande citat: "Om du möter någon som saknar ett leende, ge henne ett av dina". Ett stort leende breder ut sig i Malins ansikte, samtidigt som hon säger några uppskattande ord till tjejen i kassan medan hon beställer en latte med lakosfri mjölk.
– Budskapet är faktiskt väldigt mycket jag. Det ligger naturligt för mig att se det positiva i möten med andra. Att förmedla "jag ser dig" har jag med mig från min familj och uppväxt, säger hon.
Nyköpings Pride blev en succé för både RFSL och alla Nyköpingsbor som anslöt under den två dagar långa festligheten där alla människors lika värde stod i fokus. Men trots att Sverige är ett föregångsland när det gäller hbtq-frågor menar Malin att det finns oändligt mycket kvar att göra – inte minst när det kommer till gemene mans fördomar om hbtq-personer.
– Folk är ofta så fokuserade kring sexualitet och tror att vi står för något udda och att alla håller på med BDSM. Jag vet inte hur många gånger jag fått frågan om vem som är kvinnan och vem som är mannen i mitt förhållande, säger hon roat.
Just nu är Malin Sjöstedt dock singel och som ensamstående mamma lever hon ett normalt varannan veckas liv där det ena veckan är fullt fokus på de två sönerna. Veckorna när de är hos sin pappa är dock fyllda av jobb och andra aktiviteter
Att bli ordförande i RFSL har varit ett mål sedan 2013 men då livet kom emellan fick uppdragen i RFSL:s styrelse vila några år. Förra året blev hon färdig sjuksköterska, ett jobb som hon "fullkomligt älskar" och när hon den 10 september valdes till ordförande, var hon mer än redo.
Behövs RFSL?
– Om vi tittar på hur samhället ser ut så får vi i dag gifta oss och skaffa barn, visst. Men fram till 1979 klassades det som en sjukdom att vara homosexuell. Och sedan dess har inte vägen varit spikrak. Det är exempelvis bara några veckor sedan den första adoptionen gick igenom för två män. Att vidga vyerna och få folk att tänka utanför boxen är ett viktigt uppdrag. Samtidigt handlar vårt jobb om mänskliga rättigheter och rätten att inte bli granskad ur ett heteronormativt perspektiv. Homosexualitet har alltid funnits och i dag kan familjer och relationer se ut på olika vis, det måste det få göra utan att samhället dömer. Det är även viktigt att nå folk som kommer från andra länder.
Vad ser du som ditt viktigaste uppdrag?
– Jag brinner för hbtq-hälsa och det stora målet är att via enkäter skaffa kunskap om hur hbtq-personer mår i dag. Först när vi skapat oss en uppfattning kan vi utveckla och förändra. Min känsla är att många mår väldigt dåligt, eller jag vet och förstår att folk mår dåligt.
Hur då?
– Tänk att vara född i fel kropp och hela tiden vara tvungen att bemöta samhällets reaktioner. Jag tror även många homosexuella män mår dåligt. Samhället straffar män hårdare än kvinnor. Två kvinnor kan gå och hålla varandra i hand på stan, men det går nästan inte om man är man. Kanske på grund av att folk just kopplar ihop homosexualitet med sex och inte kärlek. Där ser jag porrindustrin som en stor bov.
När kom du själv ut?
– Inte förrän jag var 31 år. Jag har barn med en man och levde i en bra relation, men har alltid känt att det var något som saknades och har alltid sökt mig utanför det normativa. När jag kom ut var det något som släppte.
Hur tog dina närmaste det?
– Hemma har de alltid sagt att jag får komma hem med exakt vem jag vill, bara det inte är en nazist.