Michelle hälsar glatt när hon öppnar dörren, och tätt efter henne tultar sonen Bastian, 1,5 år, lika glad han.
I köket håller sambon Kickan på att plocka undan resterna efter Bastians mellanmål, men när han ser att det plockas fram bokstavskex till kaffet vill han gärna smaka.
Han nappar åt sig några kex, och springer sedan i väg till sin leksaksspis. Snart därefter kommer han tillbaka med lite "mat" som vi får smaka.
– Det är full fart på dig i dag, eller hur Bastian, säger Michelle, och fångar upp honom och snusar honom i hårbotten.
Michelle föddes i Nyköping, men familjen flyttade snart till Västervik.
– Så där är jag uppvuxen, och där bodde jag tills jag var 15. Samtidigt var vi här varje sommar, vi brukade hälsa på min faster.
I dag fyller hon 30 år, vilket känns bra, tycker hon. Samtidigt är dagen en påminnelse om att hon nu levt lika länge med sin mamma som utan.
– Mamma dog när jag var 15 år, i cancer. Hon hade fått det en gång, blivit frisk, men fick det igen. Den gången klarade hon sig inte. All tid framöver har jag levt längre utan henne, än med henne. Det känns konstigt.
Michelle och hennes två systrar fick välja var de skulle ta vägen.
‒Antingen kunde vi flytta till pappa. Han och mamma hade skilt sig, och han hade flyttat iväg till Uddevalla, där han gift om sig. Vi hade fortfarande kontakt och träffades och så. Det andra valet var att flytta till vår faster, som vi bott hos på skolloven, i Stigtomta. Så när hon var 32 fick hon tre tonårsdöttrar.
Michelle skulle just börja nian, och förutom sorgen över förlusten av mamman blev det svårt att ta sig in i en klass som redan var sammansvetsad. Michelle var dessutom var ordentligt skoltrött.
– Sedan ville jag gå media i gymnasiet, men det programmet fanns inte här. Så jag började på samhäll media, men det var inte vad jag ville. Det slutade med att jag hoppade av efter ett år. Men jag har klarat mig väldigt bra ändå, har halkat runt på bananskal, säger hon.
Hon fick jobb på Expert, i deras fotobutik.
– Sedan jobbade jag med foto och bildredigering fram tills för två år sedan, när jag bytte bana. Nu är jag kranförare på SSAB.
Michelle träffade sin Kickan för sju år sedan. Berättelsen får dem att börja tala i munnen på varandra.
– Jag hade en vän som skulle visa en bild på sin nya pojkvän på Facebook för mig, och på samma bild var Michelle, av någon anledning, säger Kickan.
– Helt slumpartat, jag kände inte honom, säger Michelle.
– Det var på måndagen, och på onsdagen gick jag ut på krogen. Och då stötte jag på Michelle, och bara: "Men det är ju du på bilden!" och Michelle...
– ... ja, det slutade med att vi snackade hela kvällen, och sen sa jag att jag var utelåst...
– Så du fick sova över. Men några dagar efter det sa du att du hade kunnat komma in, altandörren var upplåst, säger Kickan och skrattar.
– Det gäller att vara smart, säger Michelle och ler snett.
Efter några år tillsammans började de längta efter barn, och nu har de alltså Bastian.
– Men i framtiden skulle vi absolut vilja ha fler barn.
Vad har du mer för framtidstankar?
– Det skulle vara härligt att bygga sitt eget hus någon gång. Det är definitivt en dröm. Jag älskar att inreda och pyssla här hemma.