När Roger var 12 år greps pappan och hans fru av gröna vågen-inspiration, och flyttlasset gick från Stockholm till småländska Emmenäs, en liten ort i Hultsfreds kommun.
– Mamma och pappa var skilda, och jag bodde hos pappa och min bror hos mamma. Det blev rätt långt att åka och hälsa på. När man skiljer sig försöker man hitta olika lösningar, och det här var deras. Allt blev bra, och vi har alla jättebra kontakt i dag, men att dela på syskon skulle jag nog inte rekommendera.
Skola i Målilla, och senare Hultsfred. Men Roger blev skoltrött, och en benägenhet att skippa de trista tyskalektionerna gjorde till slut att han inte skulle få betyg. Han hoppade av gymnasiet och började i stället på en folkhögskola på Öland, där han kunde läsa upp sina betyg – och samtidigt plugga fårskötsel i ett halvår.
– Kanske inget jag haft jättestor nytta av, utom när jag hjälpte pappa, säger Roger och lägger handen för munnen och ler.
– Pappa blev månskensbonde, alltså en sådan som har ett jobb och som sköter djur och gård på kvällen, i månskenet.
Lumpen beskriver Roger som "aptråkig", med en struktur och jargong som inte passade honom. Efteråt flyttade han till Stockholm för att jobba på bangirocentralen.
– Vi tog emot band, där det fanns information om löneutbetalningar, och matade in dem i en maskin som spottade ur sig avier. Och ja...det var där jag slarvade bort 50 miljoner.
Hur tappar man bort 50 miljoner kronor?
– De där banden, de kom via bud, kvitterades av någon och lades sedan på ett ställe på kontoret. Sedan kunde vem som helst av oss använda banden för att få fram avierna. Jag kvitterade ett sådant band, la det på sin plats – och sen var det bara borta.
Tusentals personer fick vänta på sin lön samtidigt som det hela rapporterades i riksmedia. Vad som hänt med bandet blev aldrig känt.
– Det kvitterades aldrig in i alla fall. Banken fick skicka ett nytt band.
Även om Roger själv aldrig intervjuades, var det ändå första gången han var del av en intensiv nyhetsrapportering. Tankarna på att bli journalist hade länge funnits där, och följden blev att han sökte till Nordiska folkhögskolans journalistutbildning.
Roger beskriver det som "ett fantastiskt år", och jobbade på flera redaktioner runt om i Sverige efteråt.
– Men jag ville utbilda mig mer, och sökte en sociologiutbildning i Lund. Jag blev sedan erbjuden att doktorera, och på min doktorandutbildning riktade jag in mig på kriminologi.
Som en del av sin doktorandutbildning skrev Roger en rapport till BRÅ om ett uppmärksammat brott i Borrby. En hel by hade riktat sin ilska mot en man som levde utanför ramarna, som var missbrukare och illa sedd.
– Det slutade med att man brände ner hans hus och jagade iväg mannen. Jag skulle spegla de sociala processer som satt i gång det här i Borrby och pratade med många av dem som varit drivande.
Samtidigt skulle man lansera Grannsamverkan. När Rogers rapport släpptes blev den ett slagträ i debatten kring det, och Roger blev besviken.
– Jag trodde forskningsvärlden var fri från politisk agenda men så var det inte. Det slutade med att jag hoppade av min doktorandutbildning. Jag blev journalist igen. Jag har, under alla mina år, aldrig sett en redaktion som böjt sig på det sätt som delar av universitetsvärlden gjorde under trycket av den debatten.
Efter några år på tidningen Arbetet och som informatör på Försäkringskassan i Sörmland, landade Roger på Södermanlands Nyheter. Först som lokalredaktör i Oxelösund, sedan som krimreporter, och nu som nyhetschef.
– Ska jag vara helt ärlig är krimreporterjobbet det roligaste jag haft – nuvarande jobb inräknat. Under mina tio år hände så väldigt spännande saker, som krogbränderna. Samtidigt vill jag inte bli krimreporter igen – när jag erbjöds att bli nyhetschef kändes det väldigt bra.
Roger funderar lite, lägger händerna bakom huvudet och lutar sig tillbaka i stolen.
– Det jag gör nu är att vara spindel i nätet. Jag får se hela SN:s journalistik, kan vara med och forma helheten. Det är otroligt intressant, varje dag.