Hon berättar att folk tyckt att hon varit modig som vågat blotta sina känslor genom att ge ut en bok om dem, men Anna-Brita Helander ser det inte så.
‒Det kanske beror på min ålder. Jag skäms inte för mina känslor och att visa dem. Jag tror vi skulle behöva våga det lite mer. Visst är det bra med en viss återhållsamhet, så man har ett civiliserat uppträdande inför varandra, men att visa att man är ledsen behöver man inte skämmas för.
I en av de första dikterna i boken skriver hon att mannen "slängde 30 år av mitt liv i soptunnan".
‒När man är till åren kommen, som jag är, drabbas man väldigt hårt om man blir övergiven. Det var mycket som försvann. Värmen i hemmet, tryggheten, någon att dela vardagen med. Visst hade äktenskapet sina brister, men det var inget dåligt äktenskap. Därför blev chocken så stor.
Den första tiden efter uppbrottet var nattsvart. Anna-Brita, som alltid läst mycket, och som i många år skrivit dagbok, sökte på biblioteket efter en bok där hon kunde identifiera sig med någon som gått igenom något liknande.
‒Men det fanns ingen. På senare år har det kommit ett par, som den Martina Haag skrivit exempelvis.
Skrivandet var terapeutiskt, och egentligen aldrig menat att ges ut.
‒Dikterna formade liksom sig själva, de trängde sig på. Nu och då har det kommit en dikt till mig. Det kan exempelvis ha varit när jag gått en promenad och sett ett ensamt gult löv mot den svarta asfalten, som fått i gång tankarna. På så sätt skrev jag mig fri från smärtan, säger hon och fortsätter:
‒ När den helande processen var över slutade de komma. De flesta skrev jag mellan 2009, uppbrottet, och 2011. Någon strödikt kom till efter det.
Dikterna lade hon i skrivbordslådan, och där var det meningen att de skulle få bli kvar. Men så visade Anna-Brita dikterna för dottern och några vänner.
‒De sa att jag borde ge ut dem, för kanske kunde de hjälpa någon som känt liknande. Sådär som jag när jag sökte någon bok på biblioteket men inte hittade någon.
Resultatet blev Lång natts färd mot gryning, och Anna-Brita har gett ut den på egen hand under hösten.
‒Jag har faktiskt hört från flera som berörts, har fått så mycket fin respons och människor som sträcker ut en hjälpande hand. Då ska man inte vara för stolt för att fatta den handen, tycker jag.