– Det är ju inget hjältedåd egentligen...vi gifte oss tidigt, Maj-Britt var 20 år, och jag var 21, och har haft turen att leva länge, säger Tage ödmjukt.
Samtidigt är en järnbröllopsdag något som inte alla får uppleva, och kanske blir det än mer ovanligt i framtiden. Ungefär hälften av alla äktenskap slutar i dag med skilsmässa.
På frågan om vad de tror ligger bakom sitt långa äktenskap, funderar de båda lite grann.
– Ett äktenskap som pågår under många år kommer ju innehålla konflikter. Men då får man reparera och tala med varandra och reda ut saker, säger Maj-Britt.
– Vi tog löftena vi gav i kyrkan på allvar, och vill hålla det vi lovat. Sedan tror jag vi båda är ganska fridfulla personer, säger Tage, och Maj-Britt håller med.
Båda är födda och uppvuxna i Strängnästrakten, Aspö respektive Härad.
– Vi är bondbarn båda två, säger Maj-Britt.
Under sina liv har de tagit sig långt ut i världen, och i dag tillbringar paret sju månader om året i Portugal.
– Vi brukar åka på höstkanten och återvända i april, när det börjar bli fint här i Sverige igen.
Tages jobb har dessutom tagit med familjen ut ur landet. Efter att han utbildat sig till ingenjör och arbetat några år på arméförvaltningen fick han jobb på Volvo, där han stannade till pensionen, och även efter den, som konsult. Där skulle han få möjlighet att arbeta utomlands som ansvarig för olika projekt.
– Första gången var 1958, då jag for till Kalifornien för Volvos räkning. Familjen kom först ett år efter det, och vi stannade till 1961. Några år efter det blev jag ansvarig för Volvos Brasilienkampanj, och det blev så att vi flyttade även dit. När jag fyllt 60 tog jag ett 60-årsavtal, men tyckte jag hade mer att ge, och jobbade vidare som konsult. Det tog oss till Belgien, och så småningom jobbade jag med en grupp till EU-kommissionen som skulle koordinera introduktionen av det digitala i bilvärlden.
Maj-Britt var hemmafru och tog hand om de tre sönerna. Med tiden har det också blivit sju barnbarn och två barnbarnsbarn.
– Jag är tacksam till Maj-Britt för det, vi hade inte kunnat flytta utomlands om inte hon varit "hemdirektör", som vi kallade det, säger Tage.
Paret träffades på en dans.
– Men sedan skulle Tage iväg, han låg i det militära och var borta i Helsingborg i åtta månader. Men så, en dag, dök han upp på en logdans, och när det var dags för damernas bjöd jag upp honom, säger Maj-Britt.
Var han bra på att dansa?
– Oh ja, säger Maj-Britt, och ger Tage en varm blick.
– Vi dansade schottis, hambo och tango och allt möjligt på den tiden. Jag vet inte vad ungdomarna dansar nu för tiden, men jag undrar om inte vi hade roligare, säger Tage.
De var då 17 och 18 år gamla, och har hängt ihop sedan dess.
När Tage skulle studera vid Försvarets läroverk, tyckte de att det var dags att flytta ihop.
– Och då ville vi vara gifta först.
Deras första bostad var ett rum med kakelugn, som låg nära en motorverkstad.
– Det var sådant liv därifrån att jag kände att jag måste ju skaffa ett jobb, så jag får lite lugn och ro, säger Maj-Britt.
Hon jobbade bland annat på en fabrik som gjorde nagellack och en annan där hon tappade upp rakbalsam på flaska.
– Och maten fick vi gratis från regementet, för det ingick för Tage. Han gick och hämtade, och det var så rejält tilltaget att det räckte åt båda.
Vad var det ni föll för hos varandra?
– Jamen titta bara på henne, säger Tage och pekar på bröllopsfotografiet från deras bröllopsdag.
Vad är det bästa med Tage?
– Det bästa med Tage, det är att han finns där, säger Maj-Britt.
Och med Maj-Britt?
– Att hon är lojal och schyst. Att vi värnar om varandra.