[fakta nr="2"]
Att representera sin arbetsgivare i en nedläggning är inte en enkel uppgift. Att göra det samtidigt som ens eget jobb är på väg att försvinna är ännu svårare. Det är en tuff balansgång, men en som Cecilia Molander fick gå under hösten.
‒I den här rollen är det något man åtar sig att göra, men det är ju verkligen inget man gör av lust, snarare av plikt. Jag lärde mig mycket.
Nu jobbar Cecilia som personalchef på Orio, ett jobb hon fick nys om tack vare sina kontakter när hon var mitt uppe i processen med att se vad det kunde finnas för möjligheter för de Thorsmananställda.
‒Jag kände hon som hade min tjänst innan, hon skulle gå i pension och tipsade mig. Jag håller fortfarande på att göra mig hemmastadd på mitt kontor, hon hade jobbat här i över 42 år så det var mycket saker kvar här inne från hennes tid, säger Cecilia och ser sig om i rummet.
Där finns bord, stolar, men också halvtomma bokhyllor och kartonger som håller på att fyllas.
Cecilia är född och uppvuxen i Nyköping, och for efter gymnasiet iväg för plugg. Under skoltiden hade hon varit den som tog ledarrollen när det var dags för grupparbete.
‒Jag har alltid trivts med det, att styra och fixa. Och så är jag intresserad av beteendevetenskap, och har alltid tyckt det är spännande med relationerna mellan människor. Gruppdynamik, hur engagemang och motivation kan vara så olika saker för olika människor.
Hon läste kurser i beteendevetenskap i Gävle och Linköping, innan hon hoppade på ett program i Växjö. Jobb fick hon hos Manpower, där hon hade hand om uthyrning av konsulter.
‒Sedan fick jag chansen att jobba hos Schneider electric och Thorsman. Det var 2010. Jag var där sex år innan det tog slut.
Företaget bestämde sig för att lägga ner fabriken i Nyköping, och flytta produktionen.
‒Beskedet kom som en chock, såklart. Jag fick ju veta lite tidigare för att kunna ge medarbetarna beskedet på ett bra sätt och hinna dra i gång hjälp och coachning för människor att röra sig vidare till nya jobb, säger hon och funderar lite innan hon fortsätter.
‒Det var ett hårt slag, vissa hade jobbat där i 40 år. Men det var också tråkigt för Nyköping som stad, att en arbetsplats försvann.
En tuff tid började, en tid av att bearbeta det tunga beskedet och för att sätta hjulen i rörelse.
‒Vi planerade hur vi skulle gå ut med informationen, kontaktade Startkraft och Tjänstemännens Trygghetsråd och tog hjälp av dem, anordnade jobbmässor. Vi ville kunna svara på alla frågor som skulle uppstå. Sedan var det förhandlingar om avgångsvederlag, och vi drog i gång rutiner för hur jag och ledningen skulle ha en veckorunda där vi svarade på frågor, säger Cecilia.
Hon beskriver det som en av sitt livs viktigaste erfarenheter, där det faktiskt också fanns ljusglimtar.
‒Direkt började företag i Nyköping att höra av sig, och det var så fint. Det är typiskt för en småstad, tror jag, man vill hjälpa varandra. Vi kunde samarbeta och många sökte den kompetensen som vi hade haft.
Hur många har gått vidare till nya jobb?
‒83 procent av Thorsmans anställda som blev uppsagda har idag en annan lösning, alltså nytt jobb, studier, eget företag och så vidare. Trots allt landade det ganska bra, men en mindre bra aspekt är att många har fått börja pendla. Det finns inte så många liknande jobb i Nyköping.
Efter nyår började Cecilia Molander som HR-chef på Orio. Hon stortrivs i sin nya roll.
‒Jobbet känns spännande, och det är roligt att gå hit varje dag. Vi är mitt uppe i att börja intervjua för sommarjobb och har lediga tjänster som ska tillsättas, där jag såklart är inblandad i rekryteringen. Här är det utveckling, inte avveckling som gäller!