Enligt Urban kallas boende i södra Dalarna för rumpmasar av boende i Siljansområdet, som ser sig själva som mer "äkta" dalmasar.
När Urban så växte upp som rumpmas i en liten by utanför Ludvika hade familjen, till hans stora sorg, ingen bil.
Först i byn med Leejeans
– Det fick vi först när jag var runt elva år. Jag som tyckte om bilar tyckte det var hemskt trist att vi inte hade någon. Men jag hade en morbror som bodde i Chicago, och när han kom hem på besök körde han stora amerikanare. Han var min idol.
Tack vare morbrodern blev han först i byn med äkta amerikanska Leejeans. Men tyvärr vann det inte de poänger man skulle kunna tro.
– Jag blev retad för att jag hade byxor med nitar på! Leejeans hade inte hunnit bli inne i Sverige än, så jag var för tidig, säger Urban med ett skratt.
"...En Triumph Mayflower..."
Hustrun Sonja kommer också från Ludvikatrakten, men det var inte där de träffades.
– Vi möttes när vi hamnade i samma klass på Örebro universitet, vi skulle båda plugga engelska.
Urban tänkte sig bli lärare, men på den tiden var det inte det lättaste att komma in på lärarhögskolan.
– Så jag tänkte om och hamnade inom industrin. Det var så vi hamnade i Nyköping, jag fick jobb på SAAB, där jag jobbade med export.
Det var också i Nyköping som han köpte sin första veteranbil, och sedermera kom med i Automobilsällskapet.
– En Triumph Mayflower, säger Urban med påtaglig värme i rösten när han pratar om den där första bilen, ungefär som när man pratar om en älskad gammal vän.
"Trivdes som lärare"
Efter några år på SAAB, kände Urban att den där idén om att bli lärare fortfarande gnagde i honom. Han sadlade då om och tänkte ge läraryrket en chans på kanske fem-tio år och utbildade sig till språklärare i engelska och tyska – men blev yrket trogen resten av yrkeslivet.
– Jag har varit på Oppebyskolan, Tomtaklintskolan, Frejaskolan och avslutade banan på Restaurangskolan. Jag trivdes väldigt bra, det var väldigt roligt. Och det är jättetrevligt när man träffar vuxna elever som berättar vad de gör i dag.
I två omgångar har han varit ordförande i Automobilsällskapet, som är en välmående och populär förening.
– Hamnträffarna drar mycket folk, Gästabudsrundan likaså, och vi har jättebra samarbete med F11 om stora Flyg- och motordagen ute på Skavsta, och så vårt spännande ångvagnsprojekt som bedrivs i en separat förening.
"Det kommer firas!"
Men, ibland blir folk oense. Under sommaren fördes diskussioner på SN:s insändarsidor om vilka bilar som tilläts visa upp sig på Hamnträffarna. Urban tar det hela med ro.
– Ja vi har ju våra regler, som följer Motorhistoriska riksförbundets stadgar, och så är det med det. Jag tycker inte det är en så stor sak som är värd att gå i taket för, för det är ju frivilligt att vara med, men det finns folk till allt.
Intresset för veteranfordon är starkt, och föreningen har vuxit under de senaste åren.
– Under mina år som medlem har vi vuxit från cirka 100 till ungefär 450 medlemmar. Vi är jätteglada för tillströmningen, och det är inga problem att hitta funktionärer, men att få folk att ställa upp i djupare engagemang i styrelsen är lite svårare. Men det ser ljust ut, och nästa år fyller vi femtio år, så vi är en av Sveriges äldsta veteranbilsföreningar. Det kommer att firas!