Helena hälsar välkommen och visar vägen in i Tuna kyrka. Här känner hon sig hemma.
‒Jag är liksom uppvuxen i den här kyrkan, sjöng här i barnkören och senare i ungdomskör och fick spela orgel för Ruth Nordin, som var kantor och ledde alltihopa, säger hon, medan hon leder vägen upp till orgeln och visar utsikten, pekar ut väggmålningar.
‒Men jag måste nog erkänna att det inte är min favoritorgel. Det är en från 50-talet, en så kallad pneumatisk orgel. Den har underbar klangfärg men jag skulle önska att den var större, med fler stämmor. Det hade varit fint att ta till vid vissa lägen, som julgudstjänst eller vigslar, säger hon och tar några ackord.
‒Orgeln kallas ju drottningen av instrument, och så är det verkligen. Den är som en hel orkester som kan spelas av en enda person. Men det är en utmaning och tuffa krav på organisterna. Instrumenten varierar från kyrka till kyrka och oavsett vad jag har för instrument så ska man leverera. Så vi musiker lär oss fort att bli väldigt kreativa för att överleva.
Helena beskriver Ruth Nordin som en fantastisk lärare, "energisk, passionerad, generös", medan vi går från kyrkan till församlingshemmet. Tidigare var det Ruths bostad.
‒Hon bodde här, och där bredvid bodde prästparet. Här var hennes sovrum, det där var vardagsrum, säger Helena och pekar, innan hon fortsätter.
‒ Ruth la ner sin själ i arbetet och var också en fena på det sociala, på kyrkkaffet, att gudstjänsten inte är slut förrän kyrkkaffet är uppdrucket, och det är väl något jag tagit till mig. Det är lite det som är tanken bakom Lunchorglarna i Bergshammars kyrka. En stunds orgelmusik, med väldigt varierande tema, allt från barockt till Abba, och sedan bjuds det på soppa.
Via kyrkokören och orgelspelandet med Ruth, gick vägen via musikgymnasium i Norrköping och folkhögskola i Oskarshamn.
‒Samtidigt läste jag in kyrkans grundkurs.
Strax därefter for hon ut i världen med Svenska kyrkan, och landade på Mallorca. När hon återvände blev det en tid av vikariat innan hon landade "hemma", i Kiladalens församling där Tuna kyrka ingår.
‒Det jag försökt göra här är att både bjuda på klassikerna, och ingjuta lite nytt liv. De är jätteduktiga, och i julas körde vi Händels Messias, den första delen i oratoriet. Att vara kyrkomusiker är ju att vara just förvaltare av en lång, lång musiktradition – och får man möjligheten i en landsortsförsamling att få lyfta fram verk av exempelvis Händel och Bach, så är det självklart kul och inspirerande för alla. Vi lever ju i en tid där mycket går ut på snabba kickar och "quick fix". Då är vägen fram till att kunna göra musik av dessa mästare raka motsatsen, och förhoppningsvis är behållningen självklart värd all möda.
De övar hårt, och Helenas ambitioner är höga.
‒Jag är lite anglofil och inspireras av kyrkomusiken där, de har en stark körtradition. England är ett land med många kyrkokörer och vid ett besök vid Westminster blev jag helt tagen av hur kören och orgeln lyfte kyrkan, Vi är ju inget Westminster, men vi försöker.
Lite skämtsamt säger hon att "det är ett hårt liv för mina stackars korister", men samtidigt finns där en ton av allvar.
‒De medverkar många gånger per termin, vi ser alltid till att ha kören eller en sånggrupp med under gudstjänsterna. Så de tränar och framträder ofta, ska till Stockholm och uppträda i Slottskyrkan i slutet av mars, och den 23 april framför vi Händels Messias i Lunda kyrka, tillsammans Bråviken Symfonikerna. Och det drar människor, och blir en mer levande gudstjänst. Vad vore en gudstjänst utan musik?