Christoffer Andersson minns hur det var när han träffade vännen för första gången.
– Det var 15 år sedan. Han var en sådan som kunde argumentera och diskutera med folk och verkligen bara gå på som en bulldozer, säger han och ler, innan han fortsätter.
– Så var han aldrig med mig. Jag har stammat hela livet, och han lät mig alltid tala klart. Han såg mig och lyssnade på mig. Det var otroligt viktigt.
Vännens självmord påverkade honom djupt.
– Han var den sista man kunde tro skulle ta livet av sig. Det är ju så man brukar säga, kanske, men han var så full av liv. Jag hade ingen aning om att han var drabbad av psykisk ohälsa.
En tid efter han hört talas om vännens död, kontaktade Christoffer Nicklas Lautakoski, som också hade stått vännen nära. De hade känt till varandra, träffats några gånger, och hade både varit nära vännen på varsitt håll.
– Vi lärde känna varandra på gymnasiet, men det var först efteråt vi blev kompisar. Vi var väldigt olika varandra, nästan för lika på ett sätt tror jag. Det är 15 år sedan vi träffades första gången. När han gick bort kontaktade jag och Christoffer varandra, säger Nicklas.
De pratade om sin sorg, sina känslor, utbytte erfarenheter.
– Vi hade väldigt liknande historier om hur vi uppfattade hans sista tid. Det var ett avståndstagande sista året, där han stötte bort oss. Det fanns ett dåligt samvete, att vi inte visste att han mådde så dåligt, och det var skönt att mötas där och att man inte var ensam. Det var en väldigt lättnad i allt det tunga, att möta en annan som kände likadant, fortsätter han.
Efter begravningen kom de fram till att de ville göra något för att hedra vännen. När de fick idén att fullfölja vännens dröm om att bestiga Kebnekaise kändes det självklart att genomföra den.
– Jag jobbar ju som guide, och 2012 var jag och han på Kebnekaise men lyckades inte komma upp på toppen, det var för dåligt väder. Vi pratade alltid om att vi skulle tillbaka för att få revansch. Nu får vi göra det åt honom.
Christoffer och Nicklas kommer ha med sig ett foto av vännen, som de ska placera på toppen. Med sig har de också ett filmteam.
– Jag är projektledare i Nyköpings filmsällskap, och via kontakter hos Ung kraft fick vi med oss Peter Åhrberg och ett litet filmteam.
– Jag är rätt pirrig faktiskt, har aldrig gjort något liknande projekt. Jag har mest jobbat med ljudsättning, och då sitter jag oftast framför datorn. Meningen med filmen är att nå ut och belysa psykisk ohälsa. Jag kan tänka mig att det är många intressanta diskussioner som kommer ske på berget mellan Nicklas och Christoffer, säger Peter.
Förhoppningen är att ta med kortfilmen på en föreläsningsturné.
I början av september är det dags för avfärd.
– Jag har gett Christoffer ett litet träningsprogram, säger Nicklas och skrattar, innan han blir allvarlig och fortsätter.
– Det viktigaste är ändå motivationen, och jag tror knappast man kan ha någon viktigare motivation. Vi kommer stanna tills vi klarar det.
– Vi har fått fin respons från dem som hört talas om projektet, de tycker det är galet, men spännande. Och hela projektet speglar så tydligt hur vår vän var som person. Jag tror han hade gillat det här, säger Christoffer.