Och det stämmer verkligen. Sylvia har så här års fullt upp med sina odlingar.
– Jag håller på och planterar ut mina blommor och har ett nytt trädgårdsland, i pallkragar. Då är det svårare för sniglarna, och lättare för ryggen. Jag odlar allt möjligt; lök, ärter, sockerärter, skärbönor, morötter, dill, persilja, sallad, och så lite potatis också. Den har blommat och jag hoppas få potatis till midsommar. Ibland går inte alls, men nu är det en stor fin blast och jag hoppas att det inte bara är blast.
Men hennes största intresse är handarbetet.
– Jag har faktiskt haft flera utställningar. På senare år har det mest varit lappteknik, men jag har sytt allt, kan man säga. Jag sydde kläder åt mig och barnen, långbyxor till maken, jag har stickat och vävt och knypplat. Allt möjligt. När de hade utställningar i Stallet vid Prosten Pihls gård ställde jag ut där flera somrar, så har jag ställt ut på pensionärshuset och på Din vårdcentral. Jag vill visa hur ett bra hantverk är gjort, då är jag nöjd.
Hon föddes i Flen men flyttade till Nyköping lagom till skolan. Matte, fysik och kemi var bästa ämnena, och när hon gick i Nyköpings flickskola gick hon en extra kurs i gymnasiematte.
– Man fick tentera in till gymnasiet på den tiden, och jag sökte inte. Då kallade rektorn in mig och undrade vad det var för dumheter med att inte söka, så då gick jag med på det, och tänkte att om de måste köra någon, så kan de ju få köra mig.
Så blev det inte. Sylvia kom in, men behövde ytterligare övertalning.
– Det blev möte på rektorns kontor igen. Jag trodde att jag inte skulle klara första året, och då ville jag inte komma tillbaka till flickskolan och vara ett år efter min klass. Då lovade hon mig att jag skulle få börja i min klass om jag inte klarade första ring.
Men gymnasiet gick galant, och Sylvia hade vid den här tiden fått en idé om vad hon ville göra.
– En dag när jag var sjuk läste jag en artikel i tidningen om en apotekare som berättade om sitt arbete, och då tänkte jag att det där låter inte så tokigt.
Nästa steg blev farmaceutiska institutet, som då låg i Stockholm.
– Men först fick jag ha praktik på ett apotek, och det var jättebra, så jag fick känna efter om jag skulle trivas.
Hon arbetade på apoteket Gripen i Nyköping under hela sin farmaceutkarriär, och såg yrket gå igenom en hel del förändringar.
– När jag arbetade de första åren fick vi inte informera kunden om något, vi skulle bara lämna ut färdiga mediciner i påse. Nu är det mycket information om medicinen som ingår i yrket. Något annat som ändrats är att på den tiden var det också ett hantverk, vi gjorde piller och pulver och blandade hostmediciner och så. Det var jätteroligt, med det hantverksmässiga. Läkaren skrev vad medicinen skulle innehålla och hur mycket, så blandade vi till det.
Maken Gilbert träffade Sylvia 1955. Han var yrkesmilitär på den tiden, och Sylvia var flyglotta.
– F11 skulle bygga om sina startbanor och blev utlokaliserat till Åhus, och då träffades vi. Sedan dess har vi hållit ihop.
Under den här tiden höll Sylvia också på med pistolskytte.
– Det var en rolig period, jag tävlade i SM och sådana grejer. Men annat tog över, tiden räckte inte till.
Och det där att tiden inte räcker till, det kan hon som sagt känna i dag också. Det finns ju mycket att göra och se!
– Jag vill resa, så länge vi orkar med att vara aktiva. Men framför allt vill jag hinna med så många idéer jag har i huvudet om hur jag ska sy som möjligt. I veckan var jag på Lars Lerins Sandgrund, och blev så inspirerad... Jag kan bli inspirerad överallt, av vad som helst. Så går man och bär den idén, ibland i ett år eller så, och bara väntar på att man ska hitta rätt tyg.