Anna Meethz var född 10 februari 1879 vid Mellantorp i Björkvik. För mig var hon min farmors syster, som jag aldrig träffat, utan endast hört berättas om. Det är Annas brorsbarn Britta Sjöberg, Jönåker, som låtit hembygdsföreningen ta del av memoarerna som skrivits ner någon gång på femtiotalet. Anna beskriver hur livet gestaltade sig på landsbygden i artonhundratalets senare del. Jag återger i sammandrag den del som handlar om hennes år fram tills hon som sjuttonårig 1896 flyttade till Nyköping för att lära sig sömnad hos fröken Augusta Malm på Torggatan. Anna arbetade sedan i olika manufakturaffärer bland annat i Stockholm och Gävle. Hon reste också runt i södra Sverige och tog upp beställningar för annonser för en tidskrift. Av utrymmesskäl utesluter jag den del av berättelsen som handlar om hennes fortsatta liv i Stockholm med flera platser samt ett avsnitt om syskonen och en del andra släktingar. Hon avled 1961.
Annas far, Erik Christian Andersson, var född 1842 och först gift med Christina Charlotta, född vid Venjan, eller Wändingen som det då hette. De fick två barn men efter att Christina Charlotta avlidit, gifte Erik Christian om sig med hennes halvsyster Hedda Lovisa, också hon född vid Venjan. De fick sex barn tillsammans varav Anna var näst äldst.
Mellantorp
Torpet Mellantorp hörde vid den tiden till Hagbyberga men omkring 1884 skedde ett arvskifte och då såldes flera gårdar. Mellantorp är en mycket gammal boplats. Anna minns att vid ett sandtag hittades en ring med jämnstora stenar, i mitten fanns en kruka med aska. Ingenting rapporterades om fyndet och barnen blev åtsagda att inte berätta om det, särskilt inte i skolan.
Bostadshuset var en timrad ryggåsstuga, invändigt rappad och överstruken med kalkfärg. Maten lagades i en öppen spis i grytor och kaffepanna på trefot, och en lös trefot fanns också för stekpannan. Fönstren var små och saknade innanfönster. Fönstret mitt fram höggs senare upp för bättre ljusinsläpp och en anderstuga byggdes till vid förstugan. Det fanns också ett finrum med öppen spis som liksom väggarna var vitmenade, alltså målade med krita eller kalkfärg. Möblerna var av björk och ljust målade, det fanns en gustaviansk säng med högt uppbäddade sängkläder liksom en byrå, en oklädd soffa, en skänk för finporslin och ovanpå den ett sockerskrin med en skarp huggare för att dela sönder toppsockret med. Det fanns också en fin chiffonjé med lönnlåda som fadern köpt under sin tid som betjänt på Hagbyberga. Fönstren var större på finrummet och hade trådgardiner. Vid reparation av förstugan hittades vad som ansågs vara en runsten. Den stora förstugdörren stängdes endast på kvällen och liksom andra dörrar saknade den helt lås.
I vinkel till bostadshuset fanns en bod med två rum, ett rum för spannmål och ett klädrum där det också förvarades vävstol och spinnrockar. I spannmålsboden fanns även en större kött-tina där det saltade fläsket förvarades. Allt tyg vävdes hemma och det grova tyget till männens arbetskläder sändes till stan för stampning som det hette. Det vävda tyget hette efter behandlingen vadmal och blev efter stampningen både vattentåligare och varmare.
Mitt på gården fanns två stora aspar som vårdträd. Bakom boden fanns ett litet potatisland där det odlades endast potatis och morötter. Där fanns en djup grop för förvaring av potatisen. Det fanns också humlestörar. Humlen användes till ölet som bryggdes till jul, ett härligt skummande öl som kallades för dricka. Trädgård fanns inte utan endast en krikonskog. I samband med att nya bostadshuset byggdes anlades trädgård och det planterades fruktträd. Barnen fick varsitt fruktträd i skolan som planterades hemma.
Uthusen var troligen byggda omkring 1885, där fanns sex kor och en till två kvigor och småkalvar. Får fanns också för ullens skull, samt några brokiga höns och en grann tupp. Hönsen som var inkvarterade i ladugården smutsade ner rejält. Det fanns vanligtvis en tjur och två oxar. Senare tillkom ett stall med hästar men oxarna ansågs vara bättre ekonomiskt då de hade ett visst slaktvärde då de tjänat ut, medan hästkött inte hade något värde och ansågs oätligt. Ett särskilt svinhus fanns som flyttades om flera gånger. På vintern skulle djuren ut för att vattnas, vilket säkert var besvärligt när det var kallt.
Till logen hörde en oxvandring för att driva tröskverket. Det ansågs vara illa skött om trösken inte var klar till jul. Grannarna hjälptes åt och alla barn skulle också vara med i det tunga arbetet. Alla skulle ha mat vid trösken så det gick åt stora grytor.
Mjölken förvarades i en kallkälla på sommaren och kärnades till smör som såldes i handelsboden. På vintern förvarades mjölken inne i skåp. Barnen fick alltid fet mjölk och riktigt smör och var därför friska även om husen var dragiga och fönstren inte gick att öppna. Anna skriver "det var nu ett fasligt skriveri om dragiga och fuktiga bostäder. Jag tror att forna bostäder höll människan friskare, och maten då de ej svälte, var lika bra som nutidens vitamin- och forskningsmat."
Sjukvård
Läkare fanns närmast i Katrineholm men anlitades endast i yttersta nödfall. Anna minns inte att det kom någon läkare hem till dem, men möjligen tillfrågades en gammal sjukvårdssoldat som hette Lager. Rotesoldaten Kling var sjuk en gång och doktor Smitt tillkallades. Det var bedrövligt då rotebönderna måste betala läkaren 18 kronor. Soldaten blev dock frisk. Ett gammalt par vid granngården Sundstugan var svårt sjuka i kräftan (cancer) och grannarna turades om att sköta dem, när till sist doktorn tillkallades var det försent.
Barnmorska fanns inte utan Annas farmor Britta-Stina anlitades. Senare kom fröken Sandqvist som bodde vid Wilhelmsberg, men Britta-Stina anlitades dock fortfarande av många. Veterinär fanns inte utan en gubbe som kallades Oxanders var mycket anlitad. Han hade varit ladugårdskarl på någon herrgård och ansågs förstå sig på djur.
Skolgång
Annas far gick fjorton dagar i skola men det var också vanligt att någon gård tog emot lärare och att barnen från omkringliggande gårdar samlades för undervisning för att lära sig läsa och skriva och något räkning. Det förvånar Anna att hennes far var så duktig på att läsa, skriva och räkna. Det var också vanligt att någon familjemedlem undervisade de yngre. Tidning fanns i hemmet, Södermanlands Läns Tidning. Posten hämtades en gång i veckan på söndagen vid kyrkan, och då fick man tre tidningar på samma gång. Fyra grannar delade på tidningen och man turades om att hämta och läsa den. Alltså blev nyheterna ganska gamla innan de nådde den sista. I sockenbiblioteket lånade Annas bror Kalle böcker men deras mor ansåg det vara skadligt för flickor att läsa så Anna fick läsa i smyg. Kvinnor var ju till för att arbeta ständigt och jämnt. På sommaren då alla var ute på slåtter skulle kvinnorna laga maten samt diska efteråt samt se till kalvar och grisar medan karlarna kunde sova middag. Under vinterkvällarna kunde manfolket bara sköta sig själva medan kvinnorna skulle väva, sy spinna m.m. Annas mor var noga med att ingen fick sitta med händerna i kors. Läsa var inte tillåtet. Annas mor hade snappat upp en del utländska ord, förmodligen från herrgårdarna, han såg pauver ut, han var disperat, han var nog lite chalusi eller han var inte bang var några uttryck hon använde.
Konfirmationen var besvärlig, prästgården låg nere vid Yngaren och dit var det lång väg. Från Kulltorp och Simbol var det många timmar att gå till Yngerstrand. Anna läste för prosten Klingberg som hade flickorna det året. Komminister Pettersson hade pojkarna. Prosten Klingberg var tyst och stilla och sade inte ett ord mer än nödvändigt. Han kände inte sina sockenbor särskilt väl. Anna minns honom för den brokiga snusnäsduken och snusdosan på bordet där han satt och läste med barnen. På snusdosan hade han en liten snussked som han flitigt öste snus i näsan med. Läsningen pågick till midsommar. Flickorna hade vita klänningar och långa kjolar fick de ha för första gången, för då var man stor trodde man.
Mamsell Pettersson var småskollärare i Glindran där Anna började skolan. Mamsell Pettersson var mycket snäll och lekte gärna med barnen. Skolsalen var en trappa upp med kläder och matkorgar i samma rum. Sedan i folkskolan var det skollärare Fredriksson som enligt Anna var en snäll och duktig lärare. Varannandagsläsning gällde under hela skoltiden. Lärosalen var mycket kall på vintern och den medhavda maten förtärdes i skolbänken. Eldning skedde i en öppen spis och var det regnigt fick barnen sitta i våta kläder. Annas mor sände med torra strumpor för ombyte men då inga andra bytte ville Anna inte genera sig med att byta. Städningen delades upp i städlag med dem som hade samma hemväg. Pojkarnas jobb var att flytta bänka och flickorna skulle ur en skrubb hämta björkkvastar att sopa med. Dammet stod i högan sky, men det var ingen som dammtorkade efteråt. Anna trivdes bra i skola och hade höga betyg.
Fattigvård
Fattigvård fanns i Björkvik på det gamla viset. Ett fattighus fanns vid Yngerstrand nära prästgården. Mamsell Eva skulle se till de gamla och fick endast hjälpa de helt hjälplösa, medan de övriga fick koka sin mat på en gemensam spis. Fattighjälpen bestod av mjöl, gryn, ärter och sill. Alla bodde i samma rum med sängar utmed väggarna. Folket i allmänhet hade inte något medlidande för de fattiga, utan det ansågs vara deras eget fel att de var fattiga.
Nära Mellantorp bodde en gammal gubbe och gumma, som hette Fält. Han hade varit soldat men var så full av reumatism att han endast kunde gå med hjälp av två käppar. Anna förstod inte vad de levde av, och grannarna var heller inte särskilt hjälpsamma. De arbetade med att karda och spinna ull och lin som de säkert inte fick många slantar för. Anna minns att den gamla gumman var så tyst att Anna sällan hörde henne säga någonting. Stugan hette Fältsund och bodde där tills gumman dog och Fälten kom in på fattighuset och stugan revs.
Vid Kornbosund, ett litet ställe nära Mellantorp, bodde en gammal man, som var liten och krokig. Han hade tidigare bott vid Kornboda. Anna minns honom för att han skrek så när han talade. Förmodligen var han lite döv. Han kom till Mellantorp varje höst med en stor korg härliga gula plommon som han hade gott om. Efter honom flyttade sonen in, också han hade bott vid Kornboda. Han ägnade sig mer åt fiolspel och festande än åt gårdens skötsel, så det gick slut för honom. Efter flytten till Kornbosund hängde han felan på väggen och gick med i Missionsförbundet. Han höll under en tid söndagsskola. Hustrun var sängliggande och även dottern var sjuklig. De bodde alla i ett rum, och på sommaren bodde de i ett tillbyggt sommarrum utan eldstad.
Näringsliv
Handelsbodar fanns flera. Vid Wilhelmsberg fanns en med stor sortering. Ägaren hette Nettelblad och hade två döttrar och en son. Äldsta dottern gifte sig med ett biträde som hette Jacobsson, som senare övertog affären. Fredriksson i Melby hade också affär som senare flyttade till Qvisätter, som han arrenderade. Jordbruket var nog viktigast så affären var av mindre omfattning. Vid Munkedal fanns affär som senare flyttade till Dalbylund. Ägaren hette Lundvall och överlämnade till Österlund, som egentligen var skräddare och byggde Hvilsta. Den affären hade hand om posten som transporterades från Björkviks kyrka. Vid Hagsjö blev en stor handelsbod, som kom till så att en handlare vid Orrnäs gjorde konkurs. Larsson skulle slutförsälja. Han stannade, byggde Hagsjö och gifte sig med en dotter till riksdagsman Pettersson i Tjärsta. En större affär fanns vid Tegnebol. Annas far reste till marknader, särskilt höstmarknaden i Nyköping där han sålde oxar. När han kom hem hade han ofta en stor samling vackra sedlar. På den tiden fick enskilda banker ge ut egna sedlar. Anna minns att Skaraborgsbanken hade så vackra blå sedlar med bilder på. Sörmlands-bankens sedlar var i brun färg.
Vedeby Kvarn var en så kallad tullkvarn, det vill säga att man betalade med säd. Det tog alltid lång tid då många var där och det rådde strikt turordning. Vid Nykvarn fanns också en kvarn och vid Visbro fanns ett garveri, det luktade så illa när man for förbi minns Anna. De större kvarnarna drevs med vattenkraft. Vid Mellantorp fanns en gammal handkvarn, två grova stenar som användes för att krossa havre, i äldre tid för att mala mjöl.
Skräddare och skomakare var yrkesmän som kom hem till gårdarna och där tillverkade det som behövdes. Varje år kom en skomakare Rahm hem och gjorde skor åt hela familjen. Anna minns en skräddare Höglund vid Ekekulla. Han var religiös men väldigt elak mot sina barn. Det berättades att då barnen gjort något fuffens fick de gå ut i skogen och skära spön som de sedan skulle kyssa och så slog fadern dem med dessa. Till Mellantorp hämtades en sömmerska som bodde vid Sommartorp och hade symaskin med sig. Senare kom Augusta i Hälla och sydde. Hon var låghalt, duktig och hade sjuttiofem öre om dagen plus mat för sitt arbete. I allmänhet behandlades barnen väl i hemmen, och i skolorna förkom inte aga vad Anna minns. Undantaget var vid Laggarbol där det berättades om en mycket elak magister Smidsborg. En gång hade han låst in några barn som fått kvarsittning i källaren och tagit på sig en avigvänd päls för att skrämma dem. I kyrkan såg man familjen ibland. Han var lång, rödhårig och hans fru såg så förnäm och viktig ut.