Den som intresserar sig för Gnestabygdens historia möter säkert namnet Josef Thunholm. I artiklar från 1950-talet beskrivs han som "en av ortens trägnaste och mest omsorgsfulla hembygdsforskare, som med sällspord lidelse… bragt samman folkloristiska uppteckningar". En av texterna om Thunholm är signerad Gerdtman, en annan av våra Gnestaskildrare. I Gerdtmans skrift "Den gamla Dagabygden", som Frustuna hembygdsförening gav ut 1963, kommer Thunholm till tals. Denne hembygdsforskares specialitet är Ehrendals bruk, vars kanongjuteri lades ner så sent som på 1870-talet.
Under Ehrendals kanonepok fraktades de färdiggjutna pjäserna ner till brukets "uthamn" vid Sillen. Där fanns en timrad hamnbassäng för pråmar. Dessa drogs sedan ut på Sillen förbi Torsnäsudden till Sille. Frakten gick vidare landsvägen på "Sille styckegata" ner till Hållsviken. I Thunholms text stannar jag inför ordet "styckegata". "Stycke" är ju det gamla ordet för kanon – också känt från Åkers styckebruk. Som ung artillerist minns jag hur regementets styckjunkare försökte överrösta haubitsernas salvor med sina kommandon. Säkert kommer även uttrycket "ditt leda stycke" från det militära. Epitetet borde ha passat bra på tyskarnas fruktade mörsare "Tjocka Bertha", ökänd under 1:a världskriget.
Malm från Utö
Åter till Thunholms berättelse. Vid Hållsviken lastades Ehrendals kanoner på båtar till svenska och utländska hamnar. Däremot fraktades säkert de tre Ehrendalskanoner, som bär upp Vasabysten vid Uppsala slott, över Mälaren. Den fjärde kanonen i monumentet är gjuten i Åkers Styckebruk. Malmen till Ehrendal kom oftast från Utö. På den nu uppodlade Böljeängen nära Sillen har man också hittat en pråm full med kalk nedsjunken i dyn. Kalken var ju en viktig beståndsdel i masugnsprocessen. Grannbruken i Åkers Bergslag hade betydligt närmare till både kalkbrott och järnmalmsgruvor. Men även bruken i Gåsinge tog tidvis malm ända från Utö.
Under brukets första tid var en krog inrymd i huvudbyggnaden vid Ehrendal. När det gäller Ehrencreutz stolta 1700-talshus så kan jag inte låta bli att påminna om arkitekten. Det är ingen mindre än Torsåkersbördige Erik Palmstedt, Bellmans gode vän, tillika skapare av Börshuset i Gamla stan, slottsteatern på Gripsholm och det vackra Heby i Dillnäs. På bruket fanns även ett magasin som kallades "bårvind". Där borrades loppet till de gjutna kanonerna, ett mycket precisionskrävande arbete.
På tal om krog och dryckesvanor så berättade Thunholm i den ovan citerade artikeln den tragiska berättelsen om "de nakna löparna". En kall juldag på 1700-talet ingick ett par överförfriskade bruksarbetare ett vad, som skulle sluta i katastrof. Karlarna skulle vinna en kanna sprit om de kunde springa den halvmilalånga sträckan från det forna bruket Lundholm fram till Ehrendal. De lyckades inte. Den ene löparen slog sig utmattad ner på en sten, länge kallad "vilstenen". Där hittades han sittande ihjälfrusen med fötterna nedstoppade i en pälsmössa. Inte heller kamraten orkade fram. På den plats där han stupade restes sen ett röse till hans minne. Vid en av Gnesta Guidesällskaps vandringar vid Ehrendal hade vi planer på att dramatisera händelsen. Tyvärr ställde ingen löpare upp!
Skrock och vidskepelse
Thunholm har många berättelser om hur skrock tämligt länge levde kvar ute i bygderna. Han hade själv fått uppleva en del underligheter. Som skydd mot åskan vändes till exempel en trefotsgryta upp och ned. Lånade man ut mjölk så skulle den först saltas med några korn eller föras över öppen eld. "Som liten pojke såg jag dessa riter bland grannarna, fast handlingarna utfördes nu i smyg", berättar Thunholm. "Vid långvariga sjukdomar förekom det också att föräldrarna skulle koka något i en gryta – vad har jag glömt – men det skulle ske på en bro, under vilket vattnet flöt mot norr. Den där kokningen skull ske på ett alldeles särskilt sätt, ingenting annat än ett skatbo fick användas i elden och det skulle ske en torsdagsmorgon när solen rann upp!" Huruvida barnet sen skulle dricka brygden förtäljer inte Thunholms historia.
Trots eventuellt sjuka barn så var Ehrendals skola Frustuna sockens barnrikaste när den invigdes 1869. Över 70 elever hade man. En folkrik trakt var det som omgav de gamla bruken Lundholm och Ehrendal. Efter kanonbrukets nedläggning fortsatte man metallindustrin med en diversifierad redskapstillverkning. Spadar, skyfflar och telegrafverkets stolpskor framställdes här. Nya tider stundade! Gårdens vidare öden har beskrivits i en intressant artikel av Karin Amnéus i Gnesta Dokumentationsgrupps tredje häfte från 1995.
Till sist måste något sägas om en vild brukspatron på Ehrendal vid 1800-talets början. Thunholm beskriver honom som en dubbelgångare till Gösta Berling. En värmlänning ställer sig något frågande inför en sådan liknelse. Men för all del – under den period som kavaljererna tog sig för att jaga bort Majorskan från Ekeby inträffade ju en del märkligheter. Vid Ehrendal hände detta: Patron låg i fejd med en sågverksägare vid den å, som ledde till Tomtsjön. "Riv dammanläggningen!" beordrade patron sitt folk. På några timmar tömdes Tomtsjön och en förstummad ägare såg sitt verk torrlagt. Tala om att bli avsågad!
Vart har då Thunholms nedteckningar om liv och leverne i bygden tagit vägen? I en artikelmarginal har någon antecknat "Nordiska Museet". Om denna ledtråd kan ge något är verkligen värt att undersöka.
Bengt Landin