Att hjälpa har alltid varit en central del av Karin Klingfeldts liv.
Kanske fördjupades hennes vilja att hjälpa andra efter att hon själv upplevt en period då hon inte fick något stöd. Sonen Peter gick bort efter en tragisk olycka, och tiden efter beskriver Karin som oerhört mörk.
– Att hjälpa till har alltid funnits, att ta hand om, men kanske fördjupades det då.
Karin och maken Åke flyttade 1960 till Nyköping för arbetets skull. Karin jobbade i 44 år på Studsvik, och efter pensionen kände hon att hon hade tid över till annat.
– Jag såg en annons för Väntjänsten och sökte dit, och blev antagen och började gå ut med en vän. Efter att ha varit med i föreningen i flera år fick jag frågan om jag ville ta över ordförandeskapet, och efter lite funderande sa jag ja.
Karin lägger ner hjärta, tid och möda tillsammans med föreningens 102 aktiva medlemmar, helt ideellt.
– Vi besöker de gamla, både i privat boende eller på äldreboenden. Vi går ut och går, sitter ner och pratar en stund, följer kanske med till läkarbesök, hårfrissan eller det vår vän önskar. På äldreboendena hjälper vi till i deras aktiviteter, som bingo eller gymnastik. Det är många som har anhöriga på annan ort, många som sitter själva och inte har någon, säger Karin och gestikulerar med händerna, innan hon tar tag i bordskanten medan hon funderar.
– Vissa blir som ens mor. De berättar så mycket, man får en relation. Ibland kanske man engagerar sig för lite mycket och glömmer bort sig själv. Men det ger så mycket.
Men alla som behöver hjälp får inte det.
– Vi vet att det är många äldre som gärna skulle vilja ha en vän. Vi har kö. Vi söker frivilliga som är lediga på dagen, eftersom besöken sker på dagtid. Alltså söker vi främst pensionärer. Det är ideellt, man får ingen lön.
Förutom att Karin önskar att de hade fler medarbetare, skulle hon också vilja att det fanns djur på äldreboenden.
– Djur borde finnas för alla som önskar. Många gamla blir så glada av att få gosa och prata med djur. En gång tog jag med hunden Goliat. Jag kom överens med personalen om att de som ville ha besök av Goliat skulle sträcka ner handen, annars skulle man ta upp handen så skulle han lämna en ifred. En av dem som satte ner handen var en farbror som ofta satt ensam och knappt pratade. Men han satte ner sina händer, och Goliat kom fram. Goliat pratade han med. Han berättade om sin barndom och djuren han haft, vad de hette, säger Karin.
– Djur på äldreboenden är något jag vill se innan jag lägger av som ordförande, jag tänker inte sluta förrän vi kommit dit. Allergier och dylikt måste man ju kunna lösa!