Linnea Hyvönen föddes i Finland, men sedan hennes första make gått bort efter 9 års äktenskap frågade en väninna som åkt till Sverige för att jobba om inte hon skulle resa dit hon också. Så blev det.
– Jag tog plats vid Vita bandets vilohem, senare vid Emtnäs vårdhem.
Och det var vid vistelsen i Sverige i slutet av 60-talet som målandet började. Vid en auktion ropade hon in en halvfärdig duk.
– Någon hade tecknat på den, men jag målade över det. Jag ville ha något tidsfördriv och kände att jag ville uttrycka något, säger Linnea Hyvönen och plockar bland sina papper. Där finns utställningsblad, skisser, och utklipp från tidningar.
Under åren har Linnea Hyvönen ställt ut sina tavlor flera gånger. Hur många tavlor hon målat vet hon inte riktigt, men gissar att det kan vara runt 100.
Några har hon extra starka minnen kring. Som tavlan av ett brinnande hus.
– Jag läste i tidningen om ett hus som brunnit. Av någon anledning fick det fantasin att röra sig. Jag hade flera utställningar, men ingen ville ställa ut den. Jag försökte skänka den till banken, men de sa nej. De blev väl skrämda. Så ringde min sambo Folksam, och de ville ha den, och det var väl passande. Den hängdes i Örebro först tror jag, men nu vet jag inte var den tagit vägen, säger Linnea.
En annan tavla hängdes på Nyköpings lasarett. Men hon saknar inte de tavlor hon sålt eller skänkt bort.
– Nej, när jag är färdig vill jag bli av med dem.
På väggarna i lägenheten på Sjötångens äldreboende, där hon bor, sitter flera av hennes tavlor. Väggen bakom sängen domineras av en stor tavla som visar ett stormande hav. Mest har hon målat vyer i naturen, som havet.
– Det ska finnas liv i tavlan. Men jag har några tavlor jag nog inte blir klar med här. Man ska sluta någon gång.