Sisko Käyhkö ställer fram fatet med egengjorda munkar och ser lite pillemarisk ut.
– Du vet väl hur man äter munkar? Man får inte slicka sig om munnen, säger hon med ett skratt, men räcker mig sedan en servett till hjälp. Munkarna är populära både bland familj och vänner, och Sisko gjorde 100 stycken till en fest med finska pensionärsföreningen Liekki där hon är medlem. Föreningen ses varje vecka, åker på resor och utflykter och har alltså varje år en fest. För en tid sedan blev Sisko själv uppvaktad av sina föreningskamrater, med blommor och gratulationer. Hon och maken Erkki, som inte längre är i livet, var med och startade upp föreningarna Liekki, Lågan, i Nyköping med föreningen Kipinä, Gnistan, i Oxelösund som förebild.
– Jag är där varje vecka.
Sisko Käyhkö är född i Rauma i Finland, en hamnstad med gamla trähus och en å som rinner genom staden. Rauma är känt för knyppling och har en festival på ämnet varje år. Knyppling är också ett av Siskos stora intressen, och när hon blir ombedd visar hon upp de vackra skira verken.
– Jag lärde mig av min granne i Rauma, berättar hon.
Sisko är yngst av åtta barn, och de fick tidigt hjälpa till där hemma, bland annat med att sköta familjens jordlott där maten odlades.
– Min lärare tyckte jag var duktig att sy och sa att jag borde utbilda mig till sömmerska, men jag var tvungen att jobba för familjens försörjning.
När hon var tretton år kom kriget. Sisko jobbade på en plastfabrik och minns flyglarmen.
– Då sprang man hem så fort som möjligt för att hämta mamma till skyddsrummet, hon blev väldigt orolig.
Trots hårt motstånd fick Finland se sig besegrat, och fick ge Ryssland krigsskadestånd och land, däribland Karelska näset. Sisko fick jobb i en fabrik som revolversvarvare, allt fabriken producerade gick till Ryssland, och senare en tjänst i matserveringen. Fortfarande var allt ransonerat, däribland mjölk.
– En dag kom en charmig ung man, som jobbade som svetsare på fabriken, och frågade, "hörredu, kan inte jag få lite silverte utan te?"
Det var Erkki, och förutom att charma till sig en kopp mjölk utan att behöva ge ransoneringskort för det, vann han Siskos hjärta på kuppen.
Men efter kriget var det ont om arbete i Finland, och paret sökte sig till Sverige. Med sig tog de sonen Kari, och i Sverige föddes andra sonen Kaarlo. Först hamnade de i Mjölby, därpå i Nyköping. Huset i Sjösa byggde de själva.
– Jag jobbade på Sunlight på dagarna och var vid bygget på kvällen, och Erkki var just då borta i arbetet. Det var fullt upp.
Att fylla 90 tycker Sisko inte är så märkvärdigt, "det känns mest som vanligt". Hon och vännen Elvi har nämligen en överenskommelse.
– Vi har sagt att vi måste bli 100 år så vi kan ha 100-årsfest.