Annika Enarsson är uppvuxen i Nyköping. När hon var 21 år flyttade hon till Göteborg. Efter en skilsmässa sökte hon sig vidare, och hamnade då i Jämtland.
– Min syster bodde i Hoverberg, jag ville bo nära henne med mitt barn och fick jobb på Frösöklinikerna. Sedan blev jag kvar, jag jobbade där tills pensionen. Nu har jag bott här på Frösön i 34 år.
Hon har nu börjat släktforska, vilket väckte hennes intresse för sin morfar.
– Min morfar var inte en särskilt snäll person, så först var jag inte intresserad av att forska på honom. Men sedan tyckte jag det kunde vara roligt att veta mer, särskilt om det tragiska slutet.
Hon har själv en del minnen från händelsen, men vet inte riktigt vad som är sant och vad som är konstruerat.
– Jag var bara elva år då, man får ta mina minnen med en nypa salt.
Året var 1961. Annika Enarsson och hennes mamma var på semester i Blekinge när de nåddes av budet.
– Vi blev uppringda av min morbror som berättade att morfar blivit mördad. Vi åkte direkt hem.
Morfadern, John Erik Eriksson, bodde på Smörtorget i Nyköping, i ett litet hus som i dag är rivet. Mormodern var död sedan några år. Han var 77 år gammal, och skötte en liten kommunal toalett. Man knackade på ett litet fönster i huset där de bodde, betalade 25 öre och fick sedan låna nyckeln till toaletten.
– Jag har för mig att jag fått höra att det kom en gubbe och hälsade på morfar, att de satt och drack nubbe och att det blev bråk. Att det ska ha varit en rubrik i Södermanlands Nyheter, något i stil med "Mördad för en krona". Och så har jag fått för mig att det var ett väldigt blodbad, med sextio knivhugg.
En titt i mikrofilmsarkivet på Culturum, där gamla årgångar av SN finns för beskådan, ger en del svar.
Måndagen den 24 juli 1961 publiceras en artikel med rubriken "Bråk om en krona ledde till dråp". I artikeln berättas att Annikas morbror upptäckte sin far död på golvet lördagen den 22 juli och larmade polis. Till en början trodde man att han möjligen hade tagit sitt eget liv, men så såg man knivhugg i halsen. Några spår efter gärningsmannen hade man inte, men "Vid 10-tiden på söndagsmorgonen kom emellertid upplösningen genom att dråparen då infann sig hos ordningspolisen och omtalade att han dödat Eriksson".
I artikeln står att kontoristen var arbetslös och utsvulten eftersom han inte ätit på flera dagar, därtill hade han haft "trassel med nerverna och varit mycket deprimerad". Han kom till Annikas morfar som han enligt sin utsago kände sedan tidigare för att be om en krona till mat. Men det fick han inte, och han blev då arg och det hela ledde till handgemäng, då kontoristen skulle "märka" Annikas morfar med kniv.
Under bråket fick Eriksson tag i kniven, men kontoristen var starkare. "Härunder pressade dråparen Erikssons hand med kniven mot dennes hals och kniven trängde in så att Eriksson föll ihop. Dråparen förstod då att denne var död": Han stoppade sedan på sig 35 kronor som han hittade i bostaden och försvann, men lämnade alltså in sig till polisen redan dagen därpå.
Så, vissa saker stämde med minnet, andra inte. Att det inte handlade om mängder med knivhugg tycker Annika Enarsson känns som en lättnad när hon läst i de gamla artiklarna.
– Ja, det känns bra att han inte blev så plågad. Sedan finns det en del annat jag reagerar på. Tänk att de kallar honom dråparen, det är väl tur att man inte gör så i dag.
I en senare artikel kan man läsa att obduktionsläkaren anser att knivhugget i halsen inte var det som tog livet av John Erik Eriksson. "...är de knivskador, som Eriksson tillfogats av den 60-åriga kontoristen, i och för sig inte dödliga. Döden kan därför ha orsakats av skadorna i samverkan med chock i samband med uppträdet."
– Och då blir det en mildare bedömning, dråp. Det är väl egentligen hårklyverier kan jag tycka, morfar dog kanske av chock och rädsla, men han hade inte blivit rädd om han inte blev påhoppad. Jag skulle betrakta det som rånmord.
Men efter den artikeln, där det står att åtal ska väckas inom 14 dagar, finns inget skrivet i tidningen på en lång tid framöver. Kanske dröjde åtal. Det lättaste sättet att få reda på vad som hänt, är att begära ut det gamla åtalet och domen, för att se hur historien slutade för den 60-årige kontoristen.
– Jag har något minne av att mamma berättade att det blev straffarbete, och att åklagaren yrkade på 10 års straffarbete, men att det bara blev några månader. Jag får helt enkelt söka vidare!