Eva är död. Det är min bror Bruno som ringer mig klockan 08:30 torsdagen 3 mars. Jag blir djupt ledsen och framför mig växer bilder ur minnet från de närmare 47 år jag känt henne. Eva, född Lundholm, flyttade som 18-åring till Gnesta och arbetade många år i vårdyrket. Eva var en generös människa med stark integritet. Även om det skiljde femtio mil mellan våra bostadsorter hade vi en fin kontakt och hos Eva och Bruno kände vi oss alltid välkomna vid besöken i min hembygd. Eva var lysande i sin roll som värdinna och såg till så besöket blev trivsamt ur alla synpunkter. Hon ordnade mat och planlade lämpliga utflyktsmål. Eva hade ett starkt socialt patos och en äkta medkänsla för utsatta som ödet lämnat vid sidan av lyckans stig. Mitt starkaste minne av Eva är ändå när hon i vad som kom att bli vårt sista möte satt på altanen i det trivsamma hemmet och med stort leende och lysande ögon berättade om sina barnbarn. Hon var en i sanning mycket stolt farmor. Eva hade en kärv men varm humor och ägde god iakttagelseförmåga samt ett gediget och orubbligt civilkurage. Hon var sina vänners vän och ville gott, parat med stor ansvarskänsla. Eva var en, i ordets bästa mening, rejäl människa. Denna kalla marsdag när min bror via telefon meddelat mig om Evas död och sorgens vind sveper in över mitt sinne går jag en promenad och ser några sångsvanar segla fram genom lufthavet. Då vänder jag upp blicken och ber dem hälsa Eva och tacka för allt. Evas kamp mot sin svåra sjukdom var lång och svår men med stort tålamod och utan att beklaga sig kämpade hon in i det sista.
Mina tankar går denna dag till Bruno som mist sin livskamrat. Vår vandring på livets stig växlar mellan ros och törne för alla och nu blir det blir det tunga steg in i morgondagen för Bruno men jag hoppas han finner tröst i alla fina minnen från en lång gemenskap med en så helgjuten människa som Eva.
Bengt Nyström