– Jag får en adrenalinkick när jag tävlar i hästhoppning och efteråt vill jag bara fortsätta, berättar Tuwa Lenekrantz.

Sköttorps gård är en rofylld plats med ridskolehästar, en tam gris, en nyfiken katt och kaniner som springer fritt. Det är en perfekt plats att leva på, men farlig att ta sig till. Väg 214 är en smal väg och busshållplatsen utanför gården saknar utbuktning där bussen kan köra åt sidan.

Den 7 juni förra året hade Tuwa Lenekrantz slutat tidigare från skolan. Hon tog linjebussen som vanligt och var på väg hem där det var kalas.

– Jag minns att jag ställde mig bakom bussen och tittade ut mot vägen. Men jag minns inte om jag såg bilen och tänkte att jag hinner, eller om jag inte såg bilen. Sen blev det svart, berättar Tuwa Lenekrantz.

En bilist som kom från Julitahållet körde på Tuwa. Hon blödde ur näsan, ur ögonen och från huvudet. Hennes mamma, Jennifer Lenekrantz, var i Katrineholm. En granne som satt på bussen ringde och berättade.

– Jag frågade grannen om hon lever och fick svaret "än så länge". Jag var i chock men samlad. Jag ringde min pappa som bor i närheten och sa åt honom att åka och vara hos Tuwa så att en anhörig kunde vara där hennes sista minuter, berättar Jennifer Lenekrantz.

Tuwas morfar kom till platsen blixtsnabbt. När han hörde Tuwa skrika förstod han att hon skulle klara sig, om man har resurser att skrika är det ett gott tecken.

– Jag minns att jag såg morfar stå över mig och säga "allt går bra". Han är pensionerad brandman och kunde därför behålla lugnet, berättar Tuwa.

Hennes nästa minne är när hon vaknar upp på sjukhuset. Morfar sa återigen "det kommer att gå jättebra".

Käken hade gått av på två ställen, hon hade brutit nyckelbenet, och hon hade tre frakturer i bäckenet. Smärtan ökade adrenalinet. För att kroppen skulle lugna ner sig fick hon sövas i ett dygn innan operationen av käken.

– Efter operationen hade jag jätteont, jag spydde och kunde inte röra något annat än huvudet, berättar hon.

Hon låg på sjukhuset i tio dagar.

– Morfar var alltid där när jag vaknade. Jättemånga personer hälsade på och killarna i skolan sjöng för mig på avslutningen, berättar hon.

I början fick hon inte äta vanlig mat. Hon fick inte heller stödja på benet, vilket var svårt eftersom hon inte kunde hålla emot med armen då nyckelbenet hade brutits.

Förra månaden tog hon ut plattorna som hade hållit ihop käken vilket ledde till en svullen käke och nya smärtor. Nästa steg är att laga tänder. Det ilar i huvudet när hon tuggar och vissa trafikljud skrämmer henne.

– När jag hör en bil eller motorcykel bakom mig hoppar jag till och springer åt sidan, berättar hon.

Efter olyckan hade hon mardrömmar och kunde skrika rakt ut i sömnen. Hon har fortfarande mardrömmar ibland.

– Jag är ändå glad att jag lever. Jag tror att mormor vakade över mig, att hon omslöt sina vingar över mig.

Trots allt är hon inte arg på chauffören.

– Morfar hjälper mig att tänka mig in i hur andra människor har det. Chauffören mår också dåligt över det som hänt, säger hon.

Familjen vill förhindra att fler olyckor händer. De har ansökt hos länsstyrelsen om sänkt hastighet på sträckan, men fått avslag.

– Folk kör för fort här, när polisen har kontroller är det många som åker fast, berättar Jennifer Lenekrantz.

Tuwa var orolig för att hon inte skulle kunna sjunga mer. Men hon sjunger lika bra som före olyckan. Hon går estetiska programmet S:t Eskils gymnasium och sjunger ibland på evenemang som dop och bröllop. Hon har även sökt till Idol.

Innan olyckan var hon framgångsrik i dressyr. För tre månader sedan började hon även med hoppning. Hon har redan varit med i olika cuper och siktar på SM. Hon har även blivit profilryttare för ett företag.

– Som barn hoppade jag med en mindre häst, men jag tröttnade och jag var rädd för högre hinder. Jag vet inte om det beror på olyckan eller inte men jag är inte rädd länge, berättar hon.