På nittiotalet marknadsförde mitt företag en angiografimaskin (för bl a ballongsprängning av förkalkade blodådror) åt Siemens Elema. Vi bjöd in 12 amerikanska läkare till Karolinska sjukhuset för att under en dag följa undersökningarna med den nya underverket. Läkarna var mäkta imponerade, men det var en sak de inte förstod: "Det antal patienter ni behandlade under den här dagen, det hade vi klarat av innan första kafferasten".
Med svåra magsmärtor, på en bår i akutens korridor, i väntan på en läkare, ligger jag och tänker på denna anekdot. "Tyvärr kommer det att dröja en stund innan doktorn kommer, ty vi är hårt belastade", säger en sköterska. Fem och en halv timme senare kommer läkaren, känner och klämmer, och säger att jag nog måste genomgå en datortomografiundersökning, när Röntgenavdelningen öppnar på morgonen. Tyvärr måste jag dock ligga kvar i korridoren då "huset är fullt" och ingen vårdsäng står att uppbringa.
Enligt underläkare.se finns det 160 AT-läkare på Nyköpings lasarett, och i den stunden har jag svårt att förstå att man inte kan planera verksamheten bättre, så att det t ex finns 2-3 läkare på akuten. Hade en resursomdelning varit så svår?
Och när jag vid en rond får besked av läkaren att jag ska skrivas ut – "bara jag har tittat på morgonens prover" – tänker jag "att nu kan någon annan få min säng".
Döm därför om min förvåning när det tar sju timmar innan man får tag i läkaren som ska skriva ut mig. Då ska hon precis dra på sig operationshandskarna, och hur många timmar hon blir upptagen kan man inte säga.
Så jag tar mina prylar och bestämmer mig för att gå hem. Till glädje för någon som ligger på en bår i akutens korridor.
I taxin hem tänker jag, att det nog inte är något större fel på den svenska sjukvården. Bara de lär sig att planera.
Lars-Magnus Jansson, Stigtomta.