Precis som många andra, så var jag på Vallarna och tittade på alla barn som sjöng och var glada för att skolan äntligen är slut. Fina tal hölls, men det var en grej som jag reagerade på, som fick mig att känna mig så uppgiven och hjälplös. "Alla går i mål."
Detta är en stor lögn för oss hemmasittare, som har fått våra skollov förstörda på grund av en del ändringar dom har gjort det senaste åren.
En av dom är att inkludera oss med autism i vanliga klasser och lägga ner skolgrupper. Långa Längan var namnet på en byggnad som en grupp med gymnasieelever med autism studerade i, men sen några år tillbaka så har gruppen två rum inne i huvudbyggnaden på Gripen. Där fick jag gå, jag som hade längtat efter att få vara i Långa Längan sen jag var tio år gammal. Det förblev en dröm, tack så mycket för det!
Alla intryck gjorde mig långsamt tröttare och tröttare. Elever i vanliga klasser som aldrig var tysta, distansen mellan en del klassrum, skolans storlek, det var så mycket som tyngde ner mig. Till slut så hoppade jag av i mitten av den andra terminen av mitt första och enda år i gymnasiet.
Så här har det varit för många hemmasittare. Vi är såna som antingen inte klarar av att sitta i ett klassrum fullt med elever, eller vill bara inte vara där, utan mer med likasinnade som förstår en bättre.
Alla lär sig på olika sätt, och så ska det vara! Sluta tänk på pengar och putta oss åt sidan! En del av oss kan faktiskt prata och svara på frågor. Jag skulle gärna svara på frågor om autism ifall det skulle förbättra samhället.
Vi är dom riktiga experterna. Så snälla, fråga oss istället!
Moa, även kallad "Tjejen med kollen"