Om man pratar om jämställdhet, får man titta på olika klasser som de som äger produktionsapparaten, de som förvaltar den – det vill säga politiker, fackpampar och de som arbetar ihop förmögenheterna. Inte underligt att Damberg i en SvD-intervju berättar att han lyssnar på de stora ägarfamiljerna Wallenberg, Lundberg och Bennet. Där görs nämligen allt upp, löner, våra pensioner med mera.
Det finns ingen likhet mellan fackpampar och arbetare. Om man går tillbaks litet i tiden, kan man tänka på Wanja Lundby-Wedin, som LO-ordförande. Hon hade en lön på 59 766 kronor i månaden plus olika styrelsearvoden.
Kommunalordföranden Ylva Thörn som under kommunalstrejken, då lågavlönade kommunalare hade stridsvilja för att få högre löner, gick ut och blåste av strejken, mot medlemmarnas vilja. Belöningen kom genom en landshövdingstjänst.
Stefan Löfven gick emot metallkvinnornas krav på högre löner, genom att säga att det kunde innebära att de manliga metallarna skulle få lägre löner. Vad han fick för arbete, vet alla.
Belöningarna för sitt värv är rikligt, men man kan inte ens kalla dem klassförrädare, för de tillhör inte vår klass, det är en högre politikerklass som inte är jämförbar med arbetarnas och pensionärernas situation.
Oxelösunds tidigare kommunalråd, Benita Wikström, som enligt SN:s reporter Tommy Kägo försökte tysta pressen, fick på äldre dagar plats i Sörmlandsbankens styrelse.
En vanlig arbetare eller pensionär är alltid underlägsna de högre ägar- och politikerklasserna, som bara arbetar för sina egna förmögenheter.
Ulf R Johansson