Låt mig börja med detta: Hamas angrepp på Israel den 7 oktober var både rättsvidrigt och grymt, men Israels pågående svar är minst lika grymt.
Att kritisera Israels agerande är inte lika med antisemitism. Ett land som inte själva ser sina övergrepp och som gång efter annan tillåter nya bosättningar på ockuperad mark i strid mot internationell rätt, är inte ett simpelt offer. I årtionden har det varit en David-Goliatkamp där palestinierna alltid dragit det kortaste strået. Israel kontrollerar nämligen allt: palestiniernas möjlighet att kunna försörja sig, tillgång till sjukvård, mat, vatten och så vidare.
Mänsklighetens största brott (hittills) var nazisternas försök att utrota ett helt folk, judarna. Det möjliggjordes av de allierades prioritering att krossa Hitler på slagfälten snarare än att bomba järnvägsrälsen till Auschwitz. Det dåliga samvetet över att ha sett mellan fingrarna på detta folkmord, var en mycket starkt bidragande orsak till att Israel kunde bildas 1948.
Men den enas frihet leder ofta till den andras ofrihet – följden blev det som palestinierna själva kallar nakba (katastrofen), där hundratusentals palestinier drevs från sin mark och sina hem för att judar skulle få bosätta sig där istället. Fortfarande lever hundratusentals palestinier i flyktingläger som en följd av detta och många är statslösa. De har alltså blivit borttvingade från sina hem samtidigt som inget annat land vill acceptera dem som medborgare, och utan medborgarskap saknar de många legala rättigheter som de annars skulle ha.
Jag tycker inte att det är svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Hamas gjorde fel, men Israels agerande över årtionden är lika fel – och att se det är inte antisemitiskt.