I dag tenderar föräldrar att lägga över allt ansvar för barnen på samhällets institutioner. Men det är väl ändå föräldrarna som ska ta det största ansvaret för att barnen ska växa upp och utvecklas till lyckliga och harmoniska individer?
Öberg hävdar att barn som börjar tidigt i förskolan klarar sig bättre i skolan och refererar till en studie av Bengt-Eric Andersson. En omdiskuterad studie med barn födda på 70-talet och som inte är applicerbar på dagens förhållanden. Han nämner dock inte den omfattande NICHD-studien som är betydligt mer relevant. Den visar att tidig start och långa dagar i förskolan ökar risken för beteendeproblem och aggressivitet. Hugo Lagercrantz, professor i pediatrik och en av våra största auktoriteter på området, anser också att barn inte bör lämnas till dagis före två års ålder. Och samtidigt som allt fler barn börjar allt tidigare i förskola, har svenska barn fått allt sämre kunskaper.
"Alla barn är såklart olika", skriver Öberg . Och visst är alla barn olika men också väldigt lika. Nämligen när det gäller behovet av anknytning, trygghet, bekräftelse och villkorslös kärlek.
Den psykiska ohälsan bland ungdomar ökar ständigt. Varför? Svag självkänsla är en av huvudorsakerna.
Förutsättningarna för en god självkänsla skapas i den tidiga barndomen där de första åren är helt avgörande. Ett nyfött barn har ett fundamentalt behov av att bli bekräftat och älskat av sina föräldrar. Barnets instinktiva känsla när det lämnas bort är att det inte är älskat. Att det inte är viktigt. Många småbarn måste i dag själva söka upp sina föräldrar för att få den närhet de behöver. De får passa på när föräldrarna kan slita sig från jobbet, träningspasset eller "egentiden".
Barn med god självkänsla har större chans till ett lyckligt liv.
Jim Qvarnström