Vi är väl insatta i problemet, vi förstår dess konsekvenser, vi förstår dess orsaker, och har också en ganska bra uppfattning om vilka förändringar och vilken utveckling som krävs för att ställa om till nästan noll utsläpp. Bland annat vet vi att kol och olja måste bort.
Väldigt många klimatsmarta lösningar bara finns där, färdiga att börja användas. Så vi kan lägga det gamla utsläppssamhället bakom oss.
Frågar du din granne, kompis, eller släkting om de oroar sig för klimathotet, så lovar jag dig att de flesta suckar tungt. Jo, vi förstår att detta är en av vår tids stora utmaningar. Och så blir det någon kommentar, att man kanske borde göra något.
Men där stannar det, vid tankar, men inte konkret handling. De flesta av oss lever på som vanligt. Kort sagt, utsläppsfesten går vidare.
Vi firar in våren med tändvätsekdoftande grillar varpå det tronar stora biffar. Det är köpfest på nya stora bilar som drivs av fossilbränsle, och vi använder dem flitigt. Vi flyger som aldrig förr långt ut i världen, till Thailand som exempel.
Varför är det så? Tycks som vi lever i en kollektiv förnekelse. Vi är medvetna om ett problem, men vi förnekar ändå att det finns alternativ, och att något går att göra. Vi förnekar möjligheten till personligt ansvar, och vi förnekar att vi är intelligenta varelser som mycket väl kan ta kloka beslut.
Märkligt med denna förnekelse, att jorden mår dåligt, men vi inte vill bidra till tillfrisknandet. Ungefär som att vi misstänker att vi drabbats av en allvarlig sjukdom, och då struntar i att gå till doktorn. Tror de flesta väljer doktorn för att få hjälp att bli frisk.
Varför förnekar vi att klimatet är sjukt?
Björn Åslund