Det är vi som har ansvaret att vårda och sköta den skog vi äger. Vi är starkt reglerade av den skogsvårdslag som finns och den översyn som utövas av myndigheter. En del granar får avverkas när de är 45 år. Andra får inte avverkas innan de fyllt 100 år. När vi planterar skog (vilket vi också måste göra) gör vi det inte för oss själva utan för nästa, och nästnästa generation.
Det som oroar oss är inte allemansrätten: den slår vi alla ett slag för, och den är heller inte på väg att försvinna. Ej heller är skogen på väg att försvinna. Idag finns det dubbelt så mycket trä där ute i skogen som det gjorde 1930.
Vad som oroar oss är när regeringen lägger en höstbudget som innehåller delar från en utredning som inte är färdigställd. Eller när vi riskerar att få en ordning där vem som helst kan överklaga de åtgärder som vi måste vidta för att få en sån livkraftig skog som vi alla vill ha.
För att lyckas i vårt uppdrag att vårda och sköta vår skog behövs långsiktiga spelregler. Förändringar som görs idag påverkar investeringar som gjordes för 50-100 år sedan. De investeringar vi gör idag gör vi med hopp om att våra barn och barnbarn ska ha samma möjlighet att bruka skogen som vi har. Om det förändras, då förändras också vår vilja att investera i att vårda och sköta vår skog. Det förlorar alla på.
Jonas Öberg Julia Velkova Öberg