Jag förstår inte att en lämnar bort den gåvan. Sätter små barn på förskola. Obegripligt. Det barn behöver är sina föräldrar, kärlek och närhet.
De behöver känna att de är sedda och hörda. De behöver en hand som alltid finns där, att hålla i för trygghet, få stöd av när det är ostadigt, som håller om för tröst, en hand de litar på, som de känner.
De behöver tid. Med sina föräldrar. Gå promenad, studera insekter och känna på gräs. Kasta sten i en brunn, hoppa i vattenpölar, räkna kottar i en hink och baka bullar med kanel. Inte nyaste surfplattan, dyraste spelen eller längsta resan.
De vill vara med oss! Med hela vår odelade uppmärksamhet, utan telefoner, plattor eller datorer. Och vi ska känna oss hedrade! Ingen är bättre på att vara med barnet, än föräldrarna.
Varför all stress? Barn runt året börjar förskola med stora barngrupper och få vuxna. Galet! De är små så kort tid, att få ha dem hemma till de börjar skolan, det är en ynnest, lycka, och den tiden kommer aldrig igen.
Förskola är inget val för föräldrar, det är en nödlösning för barnen. Att vara hemma går ofta att lösa. På något sätt. En blir inte rik. Men vad spelar någon roll? Rikedom på banken, eller livsrikedom? Barn jobbar fler timmar än vi vuxna. I stressig miljö. Utan riktigt rast. Och den psykiska ohälsan bland unga bara fortsätter att öka. Ja, jag undrar varför.
Vad är viktigt? På riktigt?
När jag sen ser tillbaka på mitt liv, vill jag inte se pengar på hög, inga prylarkiv.
Jag vill se alla stunder då jag levde i nu, när vi var ett vi, inte bara ett du.
Jag vill se barnens barndomsår, de intensiva, kära, att jag var där, kände dem, alltid bredvid, nära.
Jag vill se alla minnen vi delar, allt som var, den som satt spår kan aldrig dö, den som levat har.
Och ingenting vill jag ångra, då en sval vind, för allra sista gången smeker min kind.
Jessica Kirjavainen